Annie Lööf begick sitt första tal som partiledare i Almedalen, länk, länk, länk, länk, länk, länk, länk. Innehållet i talet var uppfriskande och självkritiskt. Samtidigt fanns det en miss-match mellan innehåll och utstrålningen hos talaren själv.
Det gjorde att talet saknade en del i trovärdighet eller kanske övertygelse.
Annie Lööf har mer att ge i talarstolen, men hon saknar ännu något. Finner hon detta "något" kan hon blomma ut och bli en vinnare. Om inte riskerar hon att bli ett sänke för centerpartiet.
En av de spännande delarna i talet var flirten med landsbygden. Det visar på att hon försöker att både skapa trovärdighet bland liberaler i storstad och i landsbygdssverige. En svår balansgång och en betydande utmaning. Här markerar hon en ny linje jämfört med Maud Olofsson.
Numera är det inte antingen eller. Det är både och som gäller för centerledaren.
Kritiken av alliansarbetet del 1.0 var viktig (och riktig). Det behövs verkligen en version 2.0. Kritiken har förankring både bland vanligt folk och på borgerliga ledarsidor. Om man ska vara elak kan man säga att det är lättare för ett parti som inte är helgjutet borgerligt att framföra sådan kritik. Å andra sidan fångar hon en strömning hos väljarkåren som är viktig att inte negligera.
Sakligt sätt krävs det mer av Alliansen än vad den nu levererar för att få fortsätta regera efter 2014.
För Lööf som för företrädaren Maud Olofsson gäller att uppsåtet är gott. Frågan är bara om hon får utrymmet för att skapa sig själv trovärdighet. Annie Lööf måste få mer utdelning för att inte dö sotdöden som Maud Olofsson gjorde.
Vad som är obehagligt i förbindelse med talet är en del socialdemokraters mobbingtendenser mot Annie Lööf i sociala media. Detta kan paradoxalt nog bli en av hennes tillgångar. Agerandet från Marita Ulfskog och några andra kan mycket väl slå tillbaka. I ett sådant läge kan opinionen blir mer positivt inställd till Annie Lööf. Negativ "campaining will most likely back-fire".
Lite grand känns partiledartalen i Almedalen efter fem talare, som om "att i den blindas rike är den enögde kung". De svenska partiledarna är inga duktiga talare. Det är en stor brist.
En medioker Jan Björklund framstår nämligen som en lysande stjärna.
Det är nästan så att man saknar Håkan Juholt och för den delen Göran Persson och Gösta Bohman.
Svensk politik behöver mer av engagerande och underhållande talarkonst. För närvarande är detta en bristvara.
Det gjorde att talet saknade en del i trovärdighet eller kanske övertygelse.
Annie Lööf har mer att ge i talarstolen, men hon saknar ännu något. Finner hon detta "något" kan hon blomma ut och bli en vinnare. Om inte riskerar hon att bli ett sänke för centerpartiet.
En av de spännande delarna i talet var flirten med landsbygden. Det visar på att hon försöker att både skapa trovärdighet bland liberaler i storstad och i landsbygdssverige. En svår balansgång och en betydande utmaning. Här markerar hon en ny linje jämfört med Maud Olofsson.
Numera är det inte antingen eller. Det är både och som gäller för centerledaren.
Kritiken av alliansarbetet del 1.0 var viktig (och riktig). Det behövs verkligen en version 2.0. Kritiken har förankring både bland vanligt folk och på borgerliga ledarsidor. Om man ska vara elak kan man säga att det är lättare för ett parti som inte är helgjutet borgerligt att framföra sådan kritik. Å andra sidan fångar hon en strömning hos väljarkåren som är viktig att inte negligera.
Sakligt sätt krävs det mer av Alliansen än vad den nu levererar för att få fortsätta regera efter 2014.
För Lööf som för företrädaren Maud Olofsson gäller att uppsåtet är gott. Frågan är bara om hon får utrymmet för att skapa sig själv trovärdighet. Annie Lööf måste få mer utdelning för att inte dö sotdöden som Maud Olofsson gjorde.
Vad som är obehagligt i förbindelse med talet är en del socialdemokraters mobbingtendenser mot Annie Lööf i sociala media. Detta kan paradoxalt nog bli en av hennes tillgångar. Agerandet från Marita Ulfskog och några andra kan mycket väl slå tillbaka. I ett sådant läge kan opinionen blir mer positivt inställd till Annie Lööf. Negativ "campaining will most likely back-fire".
Lite grand känns partiledartalen i Almedalen efter fem talare, som om "att i den blindas rike är den enögde kung". De svenska partiledarna är inga duktiga talare. Det är en stor brist.
En medioker Jan Björklund framstår nämligen som en lysande stjärna.
Det är nästan så att man saknar Håkan Juholt och för den delen Göran Persson och Gösta Bohman.
Svensk politik behöver mer av engagerande och underhållande talarkonst. För närvarande är detta en bristvara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar