Centern och kristdemokraterna ligger nu båda under 4% spärren, länk, länk, länk, länk, länk. Därmed ser det besvärligt ut för Fredrik Reinfeldt. Folkpartiet verkar just nu vara det Alliansparti som tillsammans med moderaterna är säkra på att komma in i riksdagen.
Kristdemokraterna har inte löst sitt ledarproblem.
Göran Hägglund lär inte kunna rädda partiet kvar i riksdagen. Hur det ser ut internt i partiet spelar ingen roll. Det räcker inte med en majoritet av kristdemokraternas medlemmar. Svenska folket vill inte ha kristdemokraterna kvar i riksdagen med Göran Hägglund som ledare.
Det är ett klart budskap.
Ju längre partiet bråkar med opinionen om detta och avstår från att välja en ny ledare, dess svårare blir det för partiet att klara sig kvar. Internt inom partiet talas det om att allt kommer att lösa sig. Taktikrösterna kommer att klara partiet kvar. Den sanningen har gällt när partiet pendlat kring 4% spärren. Väljarna har sett att chansen har funnits.
Sedan valet 2010 ser situationen mycket värre ut. I princip i samtliga mätningar hamnar man under spärren. Ibland med rejäla siffror. I SCBs stora väljarundersökningar har man hamnat under i 3 av 4 mätningar.
Partiet är i kris och man verkar inte vilja se den. Man klamrar sig fast vid taktikrösterna.
Partiets politik är dessutom allt annat än tydlig. Flera ändringar av inriktningen för att det blir ännu svårare att veta vad partiet vill. Markeringar i "extremkyrkliga" frågor lär inte ha underlättat.
Centern bytte partiledare och hoppades på bättre tider. Maud Olofsson fick lämna. Annie Johansson, numera gift Lööf tillträdde. Det skulle bli en Annie-effekt. Hittills har den uteblivit. Hon har skapat ett kompetent team kring sig själv. Lena Ek som ny miljöminister var ett naturligt och genialt drag. Rådgivarna i näringsdepartementet med nye statssekreteraren Håkan Ekengren och den sakkunnige Magnus Andersson, för att nämna några är högkompetenta. Här talas det om ett kompetenslyft. För Annie däremot verkar lyftet vänta på sig. Något i utstrålningen, framtoningen stämmer inte. Samtidigt är partiet fortfarande Alliansens lydigaste. Det håller inte i längden. Det är dags att ta konfrontationerna mera tydligt.
Internt är centern delat i traditionalisterna, på vänsterkanten som menar att centern inte är ett borgerligt parti. Man får välja från situation till situation. Den andra sidan är liberalerna, ofta i större städer, med en ideologisk mera tydlig frihetlig kompass. Maud Olofsson och Annie Lööf är mera av liberaler. Inriktningsändringen har inte skapat ett tillräckligt stort underlag väljarmässigt. Partiet är inte helt trovärdigt liberalt ännu. Svekdebatterna kring FRA och integritetsfrågorna gör att partiet förlorat 1-3% enheter. På samma sätt som "sveket" i kärnkraftsfrågan öppnade vägen för miljöpartiet på centerns bekostnad ser det ut med piratpartiet när det gäller sveket i integritetsfrågorna. Detta trots att Lena Ek under sin tid i Europaparlamentet gjort mycket bra kring integritet och ett fritt internet.
Partiet har slarvat bort stämpeln som miljöparti. Nu verkar man också slarva bort stämpeln som modernt integritets och internetparti med liberal inriktning. I stället växer det upp kopior som efter ett kort tag upplevs som de verkliga originalen.
Antingen gör Annie Lööf en make over a la BuffelPersson till MysPersson, Lejonborg till Lejonkung etc eller också så kommer hon att lämna som partiledare efter valet 2014. Det behövs något mer i hennes framtoning. Den finns sannolikt, men den har inte visat sig ännu.
I annat fall kommer Lena Ek eller den nypopuläre Eskil Erlandsson på att ta över.
Kristdemokraterna har inte löst sitt ledarproblem.
Göran Hägglund lär inte kunna rädda partiet kvar i riksdagen. Hur det ser ut internt i partiet spelar ingen roll. Det räcker inte med en majoritet av kristdemokraternas medlemmar. Svenska folket vill inte ha kristdemokraterna kvar i riksdagen med Göran Hägglund som ledare.
Det är ett klart budskap.
Ju längre partiet bråkar med opinionen om detta och avstår från att välja en ny ledare, dess svårare blir det för partiet att klara sig kvar. Internt inom partiet talas det om att allt kommer att lösa sig. Taktikrösterna kommer att klara partiet kvar. Den sanningen har gällt när partiet pendlat kring 4% spärren. Väljarna har sett att chansen har funnits.
Sedan valet 2010 ser situationen mycket värre ut. I princip i samtliga mätningar hamnar man under spärren. Ibland med rejäla siffror. I SCBs stora väljarundersökningar har man hamnat under i 3 av 4 mätningar.
Partiet är i kris och man verkar inte vilja se den. Man klamrar sig fast vid taktikrösterna.
Partiets politik är dessutom allt annat än tydlig. Flera ändringar av inriktningen för att det blir ännu svårare att veta vad partiet vill. Markeringar i "extremkyrkliga" frågor lär inte ha underlättat.
Centern bytte partiledare och hoppades på bättre tider. Maud Olofsson fick lämna. Annie Johansson, numera gift Lööf tillträdde. Det skulle bli en Annie-effekt. Hittills har den uteblivit. Hon har skapat ett kompetent team kring sig själv. Lena Ek som ny miljöminister var ett naturligt och genialt drag. Rådgivarna i näringsdepartementet med nye statssekreteraren Håkan Ekengren och den sakkunnige Magnus Andersson, för att nämna några är högkompetenta. Här talas det om ett kompetenslyft. För Annie däremot verkar lyftet vänta på sig. Något i utstrålningen, framtoningen stämmer inte. Samtidigt är partiet fortfarande Alliansens lydigaste. Det håller inte i längden. Det är dags att ta konfrontationerna mera tydligt.
Internt är centern delat i traditionalisterna, på vänsterkanten som menar att centern inte är ett borgerligt parti. Man får välja från situation till situation. Den andra sidan är liberalerna, ofta i större städer, med en ideologisk mera tydlig frihetlig kompass. Maud Olofsson och Annie Lööf är mera av liberaler. Inriktningsändringen har inte skapat ett tillräckligt stort underlag väljarmässigt. Partiet är inte helt trovärdigt liberalt ännu. Svekdebatterna kring FRA och integritetsfrågorna gör att partiet förlorat 1-3% enheter. På samma sätt som "sveket" i kärnkraftsfrågan öppnade vägen för miljöpartiet på centerns bekostnad ser det ut med piratpartiet när det gäller sveket i integritetsfrågorna. Detta trots att Lena Ek under sin tid i Europaparlamentet gjort mycket bra kring integritet och ett fritt internet.
Partiet har slarvat bort stämpeln som miljöparti. Nu verkar man också slarva bort stämpeln som modernt integritets och internetparti med liberal inriktning. I stället växer det upp kopior som efter ett kort tag upplevs som de verkliga originalen.
Antingen gör Annie Lööf en make over a la BuffelPersson till MysPersson, Lejonborg till Lejonkung etc eller också så kommer hon att lämna som partiledare efter valet 2014. Det behövs något mer i hennes framtoning. Den finns sannolikt, men den har inte visat sig ännu.
I annat fall kommer Lena Ek eller den nypopuläre Eskil Erlandsson på att ta över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar