Centern har bättre styrka än en starköl

Centerpartiet motsvarar i väljaropinion snart en starköl, 4,5%.

Nu gäller det inte att hitta undanflykter. Å ena sidan har centern bra program och bra idéer.

Å andra sidan har man inte förmått förverkliga tillräckligt av dem. Här ligger sannolikt det största problemet.

Det är inte läge just nu att diskutera vilken ledare centerpartiet ska ha. Partiet har en ledare på riksplanet och det är Maud Olofsson. Hon ska självklart ha allt stöd hon behöver för att bedriva en bra valkampanj. Samtidigt ligger det i ett sådant kontrakt att hon lyssnar och tar intryck. Det gäller bland annat att ställa realistiska mål som kan lyfta partiet. Det gäller inte att formulera orimligt höga mål. De sänker moralen. Samtidigt gäller det att skapa politiska resultat.

I nomineringstider ser vi tyvärr att männen mellan 50 och 60 försöker försvara och förstärka sina positioner. Det gör partiet till ett minoritetsparti.

45% av befolkningen är mellan 35 och 65 år. Det blir aldrig intressant. Det gäller att ha unga, gamla och medelålders. Det är inte en fråga om antingen eller. Nu gäller både och. Alla kan bidra. Det gäller att ha en balans mellan förnyelse och kontinuitet.

Här missar partiet tyvärr. Risken är att vi går till val på att 45% förstår 65% och kan företräda majoriteten. Det vet alla att det inte fungerar.

Centerpartiet är allt för mycket maktens parti just nu. Partiet försvarar etablissemanget. I stället borde man försvara de idéer man står för. Just nu verkar det som det är viktigare att sitta lugnt i båten än att kämpa för visionen.

Det är inte en hållbar strategi.

Kampen för visionen är alltid viktigare än att förklara och försvara etablissemangets tveksamma beslut, även om det är ett steg på vägen.

Andra bloggar: Magnus Andersson, Johan Westerholm, Peace Love & Capitalism

Julklappsböcker?

Frihet lanserar ett antal fantasyböcker skrivna av alliansens partiledare, länk.

Ganska kul faktiskt.

Andra bloggar: MarkusBerglund,

Risk för grundstötning för Alliansregeringen

Lagom till Almedalsveckan publicerar Aftonbladet en väljarundersökning, länk.

Den borde sända kalla korar längs ryggraden på partistrategerna i Allianspartierna. Ställningen är 48,2 för oppositionen och 40,9 för regeringsalliansen. Minskningen är 3,9% för alliansen.

Piratpartiet får enligt undersökningen 3,9%. Det betyder att de sannolikt kommer in i riksdagen. Analytiker har talat om att framgången för piratpartiet enbart gällde EU valet. Det stämmer inte. 

Partiet har i motsats till junilistan byggt upp en imponerande lokal partiorganisation.Det gör dem mycket starkare än vad de traditionella partierna tror. Dessutom driver man frågor som är centrala för väljarna. Integritetsfrågorna och frågor om en modern upphovsrätt är inte dagsländor. Dessa frågor berör människors livsstil. Människorna som berörs finns på internet. De kommer att kämpa för sin frihet.

Det är dags att vakna upp för allianspartierna.

Enbart ett klargörande om att internet får förbli fritt och inte massövervakat kommer att rädda regeringen. Dessutom krävs en omarbetad IPRED lag och en ny och modern upphovs- och patenträtt. 

Gör inte felet att tro att dessa frågor glöms bort.

Det är frågan om en livsstil. Sådana frågor kommer alltid att hållas levande.

Förtroende för den rakyggade och misstro mot opportunisten

Konsekventa och rakryggade politiker vinner väljarnas förtroende. 

Det är kontentan av den opinionsundersökning DN publicerar om de olika statsministerkandidaternas duglighet.

Mona Sahlin har ett dubbelt problem. Det är inte bara hela väljaropinionen som visar henne misstro. Det gör även de egna. En politiker måste i varje läge balansera mellan att kompromissa och visa integritet. Den politiker som är som en vindflöjel kommer på sikt aldrig att uppfattas som seriös och värdig väljarnas förtroende.

Fredrik Reinfeldt har på flera områden visat på mer integritet än Mona Sahlin. Hon har ofta drivit en opportunistisk linje, som i IRED frågan, FRA lagen och spelet kring SAAB. 

Konsten är att veta vilka frågor där man inte ska kompromissa och vilka frågor där det är värt det. Svaren ger sig ofta genom att lyssna och kommunicera, internt i det egna partiet och med väljare från alla läger. Där har Reinfeldt ofta varit den skickligare, jämfört med Sahlin. Även om Reinfeldt har gjort en del missar, som FRA och IPRED lagarna.

De mest framgångsrika politikerna har inte sällan avstått från samarbeten och eftergifter som varit förödande, även om den allmänna opinionen uppskattat dem kortsiktigt. Neville Chamberlains avtal med Hitler var opportunt, men förödande. "Peace in our time" var något helt annat än fred. När detta avtal sveks förordade han avskräckning, samtidigt som han inte uteslöt samarbete. Churchills orubbliga demokrati- och frihetslinje kostade honom politisk isolering under stora delar av 1930 talet. Ronald Reagan avstod från samarbete med Sovjetunionen och gav på det sättet stöd till det Ryssland som finns i dag. Samarbetsmän kan vara av godo, men de kan vara förödande. 

För båda statsministerkandidaterna kommer denna avvägning bli en utmaning om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. I kommande undersökningar får vi se resultatet hur man hanterat denna fråga.

Generellt ska samarbeten inom politiken såväl globalt, på riksplanet som lokalt bedömas utifrån vad parternas avsikt var när man ingick dem. Detta ska jämföras med hur de sedan gestaltat sig. 

I Allians för Sverige finns en hyfsad överensstämmelse mellan parternas avsikt och utfallet. Lokalt har Allianssamarbetet varit framgångsrikt på vissa håll. På andra har det inte varit det. Väljarna ställer kravet att man utvärderar varje samarbete på sina egna meriter och tar konsekvenserna av denna.

Lennart Dahléus samarbete med socialdemokraterna gav inte de effekter som centern önskade. Därför avvecklade Maud Olofsson det samarbetet med socialdemokraterna när hon tillträdde som partiledare 2001. Strukturer och samarbeten kan bli det goda som står mot att driva de frågor som står för det bästa. Genom att Maud Olofsson bröt de strukturer som Lennart Daléus skapat öppnade hon för den liberala renässansen inom centern. Det var klokt.

Mona Sahlin har tvekat om vem hon vill samarbeta med och även här visat på opportunism.

Det har straffat sig både hos de egna och hos Sveriges folk.

Andra bloggar: Magnus Andersson, Stefan Tornberg, Hans Lindqvist, Ronge kommunikation, Ledarbloggen, Göran Pettersson, Promemorian