Statliga företag

Den liberale debattören Johan Norberg har bloggat om statligt företagande på sin blogg kopplad till tidningen metro, länk. I sin iver att tävla om vem som är mest socialdemokrat har nu även moderaterna anslutit sig som kramare av statliga företag. Den seriösa kritiken mot statligt företagande som sådant är närmast borta.

Erfarenheterna från Vattenfall förskräcker, länk.
97 miljarder kronor, kontant av svenska folkets pengar satsades idet holländska företaget Nuon. Baksmällan gör att Vattenfall måste spara, länk.
Mellan 20-30 miljarder kommer den misslyckade satsningen att kosta, kanske mer. Det är värt att notera att Nuon affären inte var en engångsföreteelse den var ett led i idén om att Vattenfall skulle internationaliseras.

Här kan man ställa frågan:
 -Varför internationalisera statliga Vattenfall?

Det mest uppseendeväckande är att de politiker som godkänt beslutet antingen har tappat minnet eller verka fara med osanning, länk.
Det verkar ofta vara så att minnet hos en politiker är proportionell till beslutets framgång.
I samma sekund som ett beslut går från att vara bra till dåligt verkar en politikers minne närmast drabbas av en sorts mental hårddiskkrasch.
När det gäller populära beslut verkar det inte finnas några risker för minnesluckor.

När det gäller Vattenfall är sanningen är att den tidigare vd Lars G. Josefsson sällan eller aldrig utmanades av politiken. Maud Olofsson, de övriga av Alliansens partiledare och socialdemokraterna har uppträtt som vax i Josefssons armar. Han utsågs år 2000 till vd av statsminister Göran Persson. Internationalisering av Vattenfall var mer ett sätt att öka Josefssons egen personliga maktbas än att nå regeringars politiska mål eller avkastningskrav.

Risken för att personer som Josefsson får en allt för stor makt är relaterad till ett ägande som inte är tillräckligt affärsinriktat och som inte kan eller vågar vara tydligt. En Josefsson kan bara skapas i ett tjänstemannaföretag företrädesvis med staten som ägare.
Politiken är väljer ofta minsta motståndets lag som ägare. Det är sällan ett framgångsrecept.


Telias vidlyftiga och sannolikt olagliga affärer med diktaturstater förskräcker. Över två miljarder i mutor av skattepengar är självklart helt oacceptabelt.

Vattenfall har ett marknadsvärde på mellan 400-500 miljarder kronor. Det motsvarar lite under häften av den svenska statsskulden. Förra året avkastade detta bolag 3,8 miljarder. Det innebär blygsamma 1%.

Svenska staten ägde vid årsskiftet 2012/2013  1.614.513.748 aktier i Telia Sonera. Kursen per i slutet av januari år var 43,28. Det är cirka 70 miljarder kronor som finns i Telia av skattebetalarnas pengar. Under sista året har aktien backat lite över 6%.

Tillsammans representerar dessa innehav ett värde som motsvarar mer än hälften av den svenska statsskulden.

Den enkla frågan som Johan Norberg ställer är vilka pengar man är mest aktsam om.
-År det egna eller andras pengar. Tyvärr är det empiriskt baserade svaret enkelt. Det är de egna pengarna.

Staten som ägare i ett bland flera telecombolag framstår inte som logiskt grundad. I en tid när telefonin var analog och representerades av ett monopol fanns i alla fall en resonemangsmodell som för en hel del gick att förklara logiskt. I dag finn inga argument för staten som telecominvestor.

Vattenfall ska om bolaget ska vara statligt inte vara en internationell energiaktör. Man ska vara en aktör som maximalt driver verksamhet i Norden. Det mesta talar för att även Vattenfall ska säljas.

Statliga företag gynnar vare sig politiker eller skattebetalare.

Centern söker identitet

Det gamla året blev inget hit för centern.
Nya partiledaren Annie Lööf gick från att vara lovande ekonomisk talesperson till att bli ifrågasatt partiledare, länk.

Medan Maud Olofsson samlade makten till sig har inte riktigt Lööf den styrkan.
Hon blir beroende av sina förtrogna på ett helt annat sätt än Maud Olofsson. I regeringen är den Lena Ek som är den starkaste stöttepelaren. Hon plockades ut ur frysboxen av Lööf. Där hade Maud Olofsson placerat henne efter deras maktkamp som gjorde Olofsson till partiledare.

I sitt eget departement har Lööf byggt upp ett nytt team. Spindeln i nätet är Magnus Demervall, tidigare Andersson som har en tydlig liberal profil. Den nye statssekreteraren Håkan Ekengren är en pragmatiker och utförare. I riksdagsgruppen är Fredrick Federley en annan förtrogen. Det är ingen tvekan om att denna grupp vill utmejsla en tydlig liberal profil på partiet. En annan anhängare av denna inriktning är Per Ankersjö, borgarråd i Stockholm och distriktsordförande för centern i Stockholms stad. Ungdomsförbundets ordförande Hanna Wagenius är en annan förespråkare för ett tydligt liberalt centerparti.

Mot detta ganska unga garde står ett antal framförallt äldre medlemmar i glesbygd.
I vart fall människor utanför de största städerna, länk. De menar att centern ska vara ett tredje alternativ. En linje som presenterades på 1970 talet av den dåvarande partisekreteraren Gustav Jonnergård.
Det man får komma i håg är att det partipolitiska landskapet har förändrat sig sedan dess. När den första Fälldinregeringen 1976 bildades ville eller vågade var sig centern eller folkpartiet ha Gösta Boman som ensam finansminister. Det var för laddat. I dag ser det ut på ett annat sätt.

Centern har inte som sitt Norska systerparti hållit fast vid den opportunistiska glesbygds och nej profilen. I vart fall tidigare en position i svensk politik som kunde gett mellan 5-7%. Maud Olofsson sökte radera ut tveksamheten kring om centern var ett borgerligt parti. Centern har aldrig varit ett socialliberalt parti, trots påståenden om detta. Man har haft en betydligt mera konservativ framtoning med rent socialistiska inslag. Opportunism har varit en inte obetydlig del av centerns politiska historia. Steget över till borgerligheten är av ganska sent datum. Maud Olofsson insåg att detta var en förutsättning för att kunna förändra inriktningen i Sverige. Alliansregeringen är både de nya moderaternas förtjänst och ett centerparti som vill vara borgerligt under Maud Olofsson.
De som fick retirera inom partiet under Maud Olofsson laddar nu om. Kampen kommer att stå vid den extra partistämman i mars.

Samtidigt måste centern fundera över hur den fortsatta resan ser ut.
Den plats man en gång lämnade finns inte kvar däremot kan man hitta nya platser som har ungefär liknande positioner. De betyder något annat än de gjorde tidigare. Det är värt att hålla i minnet för partistrategerna i centern.

Vad centern gör med sitt idéprogram, länk, länk är man väcker frågan om politikens gränser.
Vad bör den enskilde medborgaren själv bestämma och vad behöver politiken normera?
Väldigt lite av den debatten har förts i Sverige.
Politiken har därför undan för undan normerat och reglerat. Medborgarens egna val har begränsats. En del positiva förändringar har skett under Alliansregeringen.

Den expansiva politiken drivs av kristdemokrater, socialdemokrater och vänstern i en ohelig allians. Man gör det från olika utgångspunkter och med olika mål.
Kristdemokraterna gör det utifrån kristen moral. Därför är man sedan lång tid motståndare till exempel samkörande äktenskap. För vänstern och socialdemokratin gäller det att begränsa marknadsvalen. Begränsningar kräver lagstiftning.

De religiösa värdena är på tillbakagång.
-Var är det lämpligt att staten sätter gränserna för ett äktenskap?
-Inskränker sig normeringskravet till att förebygga medicinska problem och övergrepp?
-Finns det andra krav som det är rimligt att samhället normerar för sina medborgare?

På samma sätt förhåller det sig med skolplikt.
Är grundläggande kunskaper statens ansvar eller är det föräldrarnas.
Lösningen skulle kunna vara upp till föräldrarna.
Visst, det finns utmaningar genom att avskaffa den, men skolplikten i sig tillkom i en helt annan tidsålder.

På område efter område kan man ställa sig frågan om var gränsen ska gå mellan staten och medborgaren. Det kan gälla plattare skatter, länk. Det kan gälla annat.
Här finns i vart fall ett frågeområde som inte är upptaget.
En annan fråga är om dessa frågor räcker för att få en plats i Sveriges riksdag.

Centern är ett speciellt parti.
Man överlever även utan riksdagsrepresentation. Det är man ensam om i Svensk politik.
Man kan genom sin stora förmögenhet fortsätta opinionsbildningen i kraft av sin stora förmögenhet.

Hur det går lär vi först veta i september 2014.

Exit Högfors

Så har Högfors snart gjort sitt i politikens centrum. Maud Olofsson ska ha all heder av att hon placerade centern på sin naturliga plats i borgerligheten. Däremot kunde hon mycket tydligare markera och driva centerfrågor i regeringen. Hon bär ett inte obetydligt ansvar för att centern kravlar runt 4-procentspärren.

Samtidigt gör partiet ganska mycket för att ytterligare försämra opinionssiffrorna. Man börjar diskutera om partiet ska ingå i alliansen eller ej. Det borgerliga hemvistet borde vara en självklarhet. Samtidigt måste man bli tuffare och mera framgångsrik i att nå framgång. I fråga efter fråga har man kompromissat bort sig. Det straffar väljarna.

Hade man till exempel skött korten rätt i FRA frågan hade aldrig piratpartiet skapats. Vi talar om mellan 1-2,5% av väljarkåren.

Den blivande partiledaren Annie Johansson har förutsättningar att lyckas bättre i väljaropinionen än Maud Olofsson. Samtidigt måste hon hålla rent mot vänster i partiet. ÅsaNissemarxisterna får inte vädra morgonluft. Då är partiet definitivt dött.

Tveksamheterna kring centern tillhörigheter öppnar möjligheterna för miljöpartiet och för statsministern. Genom centerns velande kan miljöpartiet vara på väg in i regeringen. För statsministern öppnar det möjligheter. Från minoritet till majoritet. Vad som nu krävs är kanske lite tid.

EXIT MAUD

Maud Olofsson avgår som ordförande för centern. Knappast någon överraskning.

Efter 10 år som partiledare är det nu dags att dra sig tillbaka. Olofsson har genom att profilera centern som ett tydligt borgerligt alternativ varit en av dem som gjorde Alliansen möjlig. Därigenom är hon en av grundläggarna till den borgerliga valsegern för fem år sedan.

Nu är det dags för nya krafter i ledarpositionen för centern.

Den hetaste kandidaten är Annie Johansson. Då skulle profilen bli tydligare och mera liberal. Samtidigt ska man inte räkna bort Lena Ek som var med i partiledardiskussionerna förra gången. Anna Karin Hatt finns också med i spekulationerna, men som något mindre sannolik kandidat.

De manliga kandidaterna lyser med sin frånvaro. Möjligen kan Eskil Erlandsson eller Andreas Carlgren vara kandidater.

Nu kommer diskussionens vågor att gå höga.

Förhoppningsvis väljer centern en riktigt öppen process i stället för den slutna socialdemokratiska modellen.

Balans på slak lina för centern

Under många år ändrade Maud Olofsson framgångsrikt centerpartiets profil.

 

Ökenvandringarna tillsammans med Olof Johansson och Lennart Dahléus som varade mellan 1987 och 2001 fick sitt nödvändiga slut. Opålitligt borgerlig kan man karaktärisera den perioden. 

Under den nya delen av den Mauderata perioden fanns något fräsht och intressant, men i längden räcker det inte med att bara tillhöra Alliansen. Det krävs något mer. Tydlig liberalism utan allt för stort sneglande på socialliberala värderingar är ett möjligt spår för ett framgångsrikt framtida centerparti.

Samtidigt laddar vänsterfalangen om. Börje Hörnlund och den gamle nejgeneralen till allt framåtskridande Hans Lindqvist försöker vrida utvecklingen tillbaka. Officiellt som en borgerligt parti men åsikter om tyglad marknad och orealistisk miljöpolitik förskräcker. Borgerliga tankar har dessa herrar svårt att tänka. Sådana personer som dessa lär säkerställa att centerpartiet inte ens kommer in i riksdagen. De förtjänar att lyfta sin pension och dra sig tillbaka och njuta av livet. Enda skälet för att fortsätta engagera sig skulle möjligen vara girighet, ren pekuniär eller den som kännetecknas av dem som inte vågar släppa greppet.

Å andra sidan finns många spännande liberaler inom centern. Fredrick Federley, Magnus Andersson, Annie Johnsson och Stockholmsdistriktets ordförande,  Per Ankersjö representerar centerns hopp. Här finns tydliga och liberala tankar. Det är inte framförallt marknaden som ska tyglas utan storebrors ambitioner att inskränka i medborgarnas liv.

Maud Olofsson är det i sig inget fel på. Däremot har hennes ledarstil utvecklat sig till att allt mer bli den ensamma ledaren i partiet. Å andra sidan förknippas hon med allt för mycket av eftergiftspolitik i regeringen.

Väljarbarometern häromdagen, länk visar att det är dags att vända blad för centern. Det krävs ett nytt ledarskap och en ny ledare.  

Centern: Ny ledare på gång!

Att Maud Olofsson kommer att få hård kritik i den eftervalsanalys som görs i partiet är ingen hemlighet, länk och borde egentligen inte vara någon nyhet.

Frågan är bara hur hård den kommer att vara? Kommer man att spara något på krutet?

Maud Olofssons dagar som partiledare är räknade.

Efter stämman i Åre den 22-25 september kommer centerns ledare att heta något annat.

Maud Olofsson har en huvudkandidat själv och det är Anna Karin Hatt, it- och regionminister. Hatt har svagt stöd även om hon supportas hårt av Olofsson.

Som kandidat nummer två har hon Andreas Carlgren, miljöminister. Han har vinglat hit och dit rent ideologiskt och kan knappast accepteras av den liberala delen av partiet.

En stark kandidat är däremot Annie Johansson från Värnamo. Hon är vice ordförande i riksdagsgruppen och talesman i ekonomiska frågor. Hon är förnyare av centerpartiet och tydligt liberal.

Annie är smidigare i kanterna är Maud Olofsson och har samtidigt förmågan att få något gjort. Johansson har dessutom en förmåga att kombinera starkare interndemokrati med effektivitet, vilket Maud Olofsson inte riktigt klarat. Hon är dessutom mera lagspelare än Olofsson, som med åren blivit allt mer maktfullkomlig. Slutligen är hon klok nog att inte reta folk med dubbla ersättningar, vilket Olofsson gjort.

En annan intressant kandidat är CUFs avgående ordförande, Magnus Andersson, länk. Han är kommunalråd i Solna. Andersson har ett starkt liberalt och frihetligt budskap. Magnus är en gudabenådad opionsbildare som är mogen större uppgifter.

Bloggen har honom som favorit till ny partisekreterare efter ledarbytet och som dark horse i partiledardiskussionerna.

Bloggen menar att det aldrig får bli antingen Annie eller Magnus.

Centern behöver båda på toppositioner.

Med duon Annie Johansson Magnus Andersson kan centern bli ett trovärdigt alternativ i liberala frågor. Dessutom kan man stärka den lilla människan på bekostnad av storebror. Internetfrågorna kan bli en centerns spjutspetsfrågor och man släpper fram dessa sanna liberaler. Upphovsrätt och entreprenörskap är andra viktiga frågor, precis som miljöfrågorna som klokt kan paketeras av Annie och Magnus.

Andra bloggar: Christian Ottosson,

Nya partiledare på gång?

Vem blir nästa partiledare som avgår i Sverige?

Enligt vadhållningsföretaget Unibet, länk är oddsen så här: Göran Hägglund, 2,5 gånger pengarna, Maud Olofsson, 3,25 gånger pengarna, , Lars Ohly 3,25 gånger pengarna, Jan Björklund, 12 gånger pengarna och Fredrik Reindfeldt 15 gånger pengarna.

Vi går mot ett spännande år. Ett antal nya partiledare kommer att väljas.

Sannolikt byts Göran Hägglund och Maud Olofsson ut först.

Efter Maud: Lena eller Annie?

Nu börjar den diskussion många väntat på. När avgår Maud Olofsson och vem efterträds hon av.

Nyheter 24 talar redan om en maktkamp, länk. Det är naturligtvis att ta i. Vad man pekar ut är däremot de två huvudkandidaterna, nämligen Lena Ek och Annie Johansson.

Lena Ek har tidigare varit aktuell som ordförandekandidat, men förlorade mot Maud Olofsson. Hon är en rakryggad liberal med en känsla för hur viktiga nätets frågor är. Hon förstår också problematiken med att det behövs en modern upphovsrätt som skapar nya jobb och möjlighet. Hon inser att den nuvarande upphovsrättslagstiftningen konserverar gamla och otidsenliga strukturer. Frågan är bara om hon vill lämna Bryssel?

Annie Johansson blev talesperson för centern för centern den 24 mars i år med ansvar för ungdoms- och arbetsmarknadsfrågor. Hon är liberal, ung och kompetent, frågan är om hon är för ung? Den nära kontakten med CUF är en stor fördel.

Båda kandidaterna har en tydligare liberal profil än Maud Olofsson. Dessutom är båda mindre beschäftiga än Olofsson. Valet efter Maud blir till sist en fråga om personligt tycke och smak.

Lena och Annie är två spännande kandidater. Eftervalsdebatten i center måste innehålla mer än personfrågor så vi får hoppas att debatten om orsakerna till centerns tillbakagång problematiseras.

Andra bloggar: Liberati

Andra medier: Expressen

Några axplock i debatten 5 dagar före valet

Bloggen kan inte annat än hålla med dem som säger att kommentarerna kring valrörelsen har varit mycket opinionsundersökningar, länk och mindre politik. Vi har själva bidragit till det. Det är en oroande utveckling

Viss finns det politiska utmaningar. Hur skapar man en uthållig och framgångsrik miljöpolitik?

Är det med det så kallade miljöpartiet eller med centerpartiet - miljöpartiet original?

Maria Wetterstrand blev i många avseenden svaret skyldig i går. Där håller jag verkligen med Per Ankersjö, som också kommenterat duellen mellan Olofsson och Wetterstrand, länk. En uthållig och framgångsrik miljöpolitik måste ha sin utgångspunkt i fria val. Den rödgröna approachen med att staten vet bäst, fungerar bara under en kortare tid. Marknaden är den bästa miljökämpen. Statens roll är att skapa ett ramverk och i viss mån stötta bra beteenden.

Miljöpartiet har svikit miljöfrågan genom att inte erkänna marknaden som överlägsen saneringsmekanism. För det är väl inte så att regeringsmakten var mera intressant än det långsiktiga målet en bättre miljö?

En nyhet är annars att vänsterpartiet verkar ha fått ett oväntat intresse för marknadskrafterna i form av olika typer av underhållning, länk. Vänstern valde det lättklädda. Arrangemanget var en samarrangemang mellan ABF, vänstern och Gula villan i Järna. Samtidigt är väl reportaget i Aftonbladet också en signal om att kvällspressen inte kan hålla kvar fokus på de politiska frågorna.

Under rubriken surt sa räven om rönnbären har några socialdemokratin närstående journalister, länk, börjat anklaga media för att ha förstört Mona Sahlins chanser att bli statsminister, länk.

Allt ska vara en konspiration från borgerligt håll. Inför denna intellektuella prestation framstår författaren/arna av detta som i det närmaste perceptionsbefriade. Det är faktiskt Mona Sahlin som gjort jobbet. Media har bara beskrivit det.

Vad gäller den ekonomiska politiken har inte höjda skatter några positiva dynamiska effekter, länk. Att Mona Sahlin och Maria Wetterstrand tillåtit Lars Ohly att driva vision mot ett extremt högskattesamhälle med fokus på extra uttag i storstäderna förvånar. Däremot är det inte svårt att förstå väljarnas reaktion.

Varför har vinden vänt för Centern?

Per Ankersjö har bloggutmanat en del centerinspirerande bloggar, däribland denna blogg, länk.

Som Per påpekar har det vänt för centerpartiet i opinionsläget. Det är inte längre katastrof.

I Stockholms stad är förklaringen Stockholmscentern. Man har målmedvetet drivit liberal och lokalt anpassad centerpolitik. Nu när det är dags värderar väljarna dessa insatser. Stockholmscentern har dessutom attraherat nya Alliansväljare som upptäckt att centern är mycket av motorn i Allianssamarbetet. Det gäller framförallt i det ideologiska arbetet.

Vi kommer att få se ett antal kommuner, framförallt i Stockholms län där de lokala organisationerna kommer att skapa förbluffande resultat. Det kommer att ge resultat på riksplanet. Detta val verkar på en del sätt vara lokaltrenden som föder rikstrenden och inte som det brukar vara.

Valet av entreprenörskap och budskapet om att det är bra att få lyckas är psykologiskt både viktigt och riktigt. Detta är själva motorn i välfärden. Det gäller fokusera på att skapa tillväxt i stället för att tala om hur man ska fördela det vi redan har.

På miljöområdet har centern visat att man inte behöver bedriva "talibanpolitik" som miljöpolitik. Det går att utgå från ett liberalt synsätt i miljöfrågorna. Fria val skapar trender och marknader. Det är viktigt att miljöfrågorna kommer inifrån i stället för att vara pålagor utifrån. Bilar-ja, utsläpp-nej är en bra slogan som beskriver detta.

Sedan ska vi inte glömma sänkningen av restaurangmomsen. Det ger cirka 10.000 nya jobb och det är inte bara ett löfte. Nu vet väljarna att det kommer att genomföras. Det ger trovärdighet.

Maud är en kraftfull kvinna. De utmanar fördomar både hos kvinnor och män. Jag tror att fler och fler inser att de nedvärderat vanligen positiva egenskaper hos Maud för att hon är kvinna. Nu vågar fler verkligen respektera hennes styrkor som kvinna. Det har varit en process

Detta är några av förklaringarna till varför vinden vänt för Centerpartiet.

Vässad Maud Olofsson får betyget väl godkänt

En mera laddad Maud Olofsson än väntat äntrade scenen i Almedalen, länk. Företagar- och tillväxtpartiet centern marknadsfördes kraftfullt, länk.

Sven Otto Littorin hade avgått på förmiddagen och på kvällen aktualiserad Olofsson behovet av strukturförändringar i arbetsrättsystemet, LAS. Skattesänkningar som ger dynamiska effekter var en variation på samma tema, länk. Sänkt tjänstemoms som en valfråga passar bra här markerade Maud, länk.

Att de redan frälsta gillade talet var ingen hemlighet och sannolikt en hel del potentiella väljare. Talet var långt. Jag håller inte med Anders Pihlblad om uttrycket ord, ord ord, länk i bedömningen av talet. Det var mycket innehåll, det var bredd och retorisk finess, länk.

I motsats till Jan Björklund visade Maud Olofsson att hon är bred som politiker. Ibland har bredden framförts vara en otydlighet. I talet fanns det ett tydligt fokus samtidigt som det skisserades en tydlig och illustrerad bakgrund.

Olofsson deltar klädsamt nog inte heller i SM i att vara mest socialdemokratisk som Reinfeldt gör. Hon markerar tydligt att det finns skillnader. Det är viktigt.

Fordonskrisens hantering är en vattenledare. Marknaderna ska hantera sina egna strukturproblem och finansiering. Staten ska vara garant och skapa förutsättningar. Det privata ska driva företag. Sammanblandning ger både förvirring och dåliga resultat.

Maud Olofsson är en garant för att Alliansregeringen driver borgerlig politik. Den markeringen behövs. Sedan hade jag personligen önskat mer av nätpolitik och liberala ställningstaganden

Almedalen: Flera stora nyheter

Sänkt tjänstemoms är dagens besked i Almedalen, länk. Förslaget kostar 7 miljarder och beräknas ge cirka 19.000 nya jobb, länk.

Det innebär att varje skapat jobb kostar ungefär 350.000 kronor, brutto. Ett billigt jobbskapande med andra ord. Då har man inte räknat med de dynamiska effekterna som kan innebära mellan 1,5-4 miljarder i ökade momsintäkter för staten. Inte heller har man räknat vad den ökade omsättningen kan ge för ökade bolagsskattevinster.

Petter Stordalen från Choice hotels kedjan som är en expansiv investerare i hotellsverige framhöll att världens högsta tjänstemoms är ett etableringshinder. Enligt honom och bloggen håller med, så är det inte eftersträvansvärt att vara världsmästare i hög tjänstemoms. Det är Sverige i dag.

Här borde de övriga Allianspartierna lyssna på centern och sätta genomförandet av detta förslag högt upp på åtgärdslistan.

Annars är det två avgångar som präglar Almedalen i dag.

Sven Otto Littorin lämnar sitt fögderi av privata skäl. Det är beklagligt. Rent sakligt är det däremot en möjlighet för Alliansregeringen att hitta en minister som är beredd att reformera arbetsrätten. Här finns ett stort behov.

Solveig Ternström ska jobba för att Mona Sahlin ska bli statsminister. Att nyheten släpps i dag tyder inte på någon överdriven lojalitet. Samtidigt är Ternström inte klar om honom lämnar riksdagsgruppen eller blir vilde. Att hon inte går till miljöpartiet utan bli socialdemokratisk supporter gör att man undrar över det verkliga skälen till hennes avhopp. Var det kärnkraftsfrågan eller var det något annat? Ternström blir svaret skyldig.

Om någon timme är det dags för Maud Olofsson att ändra talarstolen. Då blir det spännande att se om hon lyckas förmedla den atmosfär och ton som hon lyckas med inför mindre grupper. Det senaste året har hon lyckats att bli en verklig virtuos in det nära och lilla sammanhanget.

Tyvärr ligger det i luften att det kan finnas de som vill störa hennes tal. Vi får hoppas att dessa kommer på andra och bättre tankar.

Klockan 19.00 är det dags att lyssna

Den politiska kartan ritas snabbt om

Opinionskartan förändrar sig snabbt. Den som för något år sedan talade om att moderaterna skulle vara Sveriges största parti hade blivit närmast idiotförklarad. Nu visar allt fler opinionsundersökningar att detta är verklighet. Senast är det Aftonbladet/United minds som visar på detta i en opinionsundersökning som refereras av Svenska Dagbladet i dag, länk. Den visar på 29,9% för moderaterna och 28,8% för socialdemokraterna. Samtidigt placerar sig sverigedemokraterna i riksdagen.

Det är inte svårt att förstå att socialdemokraterna är skakade. Det verkar inte som om man har en strategi som man följer. Snarare verkar det som om man skjuter vilt åt alla håll.

Ett parti som man försöker skjuta på är centerpartiet. Man ondgör sig över Maud Olofsson och partiets omprofilering, länk. Idén om att skjuta hårt på centern verkar inte vara förankrad i någon form av logiskt tänkande. Flödena mellan dessa partier är närmast obefintliga. Så det enda man åstadkommer är välkommen uppmärksamhet för centerpatiet.

De partier man lättast kan få röster från är miljöpartiet och moderaterna. Där har man redan givit upp hoppet om att vinna kampen. Trovärdigheten saknas i kontakten med Reinfeldt och miljöpartiet har man lierat sig med. Socialdemokraterna befinner sig nu i en hopplös återvändsgränd.

Vi närmar oss ett läge där läget efter valet blir en fråga om lim. Vilken av blocken har den starkaste sammanhållningen? Genom att bjuda in vänstern har det röda blocket lättast att spricka.

Om man inte vill ha ett extraval omgående måste något av blocken locka över ett parti för att kunna regera. Sverigedemokraterna har nämligen ritat om kartan. Det räcker inte längre med det egna blocket om man inte vill samarbeta med sverigedemokraterna, vilket båda blocken har deklarerat att man inte vill göra.

Ett alliansblock som stärker miljöprofilen med centern och miljöpartiet i vagnen tilltalar säkert många svenskar. Ett sådant alternativ skulle också eliminera vänsterns skattechock. Ingen skatt för förmögna och lägre fastighetsskatter är attraktivt för många. Med byte av språkrör i miljöpartiet ligger ett sådant scenario inom möjligheternas ramar.

Efter valet kommer vi att ha tre kategorier partier. De stora, dvs socialdemokraterna och moderaterna runt 30% strecket. Vilket som blir störst är en öppen fråga.

Ett mellanstort 9-10% parti i form av miljöpartiet. Resten är småpartier med 5-6% av rösterna.

Med ett valresultat som innebär att Alliansen fortsätter regera, ensamt eller med miljöpartiet kommer vi att se två partiledarskiften. Exit Mona och Maud ligger redan nu i korten. Inom socialdemokratin kommer ledarfrågan att ta lite tid att reda ut. Några självklara kandidater finns inte. Inom centern finns en sannolik kandidat och det är EU-parlamentarikern Lena Ek.

Vi går en spännande höst till mötes, men först kommer en gastkramande Almedalsvecka.

Andra bloggar: Per Ankersjö, Magnus Andersson

Centern är urtypen för bävrar. Det gör att man har trovärdighet i entreprenörsfrågorna

Journalister är ibland lika självgoda som en del människor som jobbar inom corporate finance. En som definitivt tar sig och sin påstådda kunskap på stort allvar är DN journalisten Johannes Åman, länk.

Han skriver om ett tal som Maud Olofsson höll om centerns bakgrund som ett parti som sparat och gnetat och blivit rikt som ett troll. Talet hölls den 17 maj i år. Åman skriver: "Att Centern i dag har betydande ekonomiska tillgångar beror mindre på flit än på att partiet fick bra betalt när det 2005 sålde sin tidningskoncern Centerpress."

Att Åman talar i nattmössan är uppenbart. Det är välkänt att moderaterna har ägt Svenska Dagbladet. Man lyckades inte driva tidningen med framgång utan sålde den 1998 till den norska tidningskoncernen Schipsted för att rädda den undan konkurs.

Socialdemokraterna ägde ett stort antal tidningar bland annat samlade under holdingbolaget A-pressen. Detta företag gick i konkurs i början av 1990 talet. En av orsakerna var en svag och inkompetent ledning personifierad av vdn Torbjörn Båt. Några månader före konkursen sålde LO sin del i tidningskoncernen för att undvika ansvar.

Centerpress däremot var resultatet av ett långvarigt arbete med att bygga upp en livskraftig tidningskoncern. Den uppmärksammades för hur välskött den var vid ett antal tillfällen av bland annat svensk affärspress. Den höga köpeskillingen centerpartiet fick när man sålde företaget hösten 2005 till Stampen avspeglade detta.

Så när Maud Olofsson beskriver centerpartiet som en flitig bäver stämmer detta. Centern som tidningsägare har varit ansvarig och framgångsrik och det kunde man skörda frukterna av. Försäljningen är mer relaterad till flit än spekulation vilket Johannes Åman skulle ha vetat om han läst på.

DN lyckas därför inte heller fånga resten av Olofssons budskap.

Faktiskt lyckas till och med Aftonbladet bättre beskriva Maud Olofssons visioner och hur de ska konkretiseras utan fördomar. Man skriver så här:

"1. Sverige har den bäst utbildade befolkningen i hela världen.

2. Sverige ska vara bland de tre bästa EU-länderna när det gäller tillväxten av nya företag.

3. Sverige ska ha lägst klimatpåverkan per person av alla industriländer.

4. Ekonomisk tillväxt ska råda i alla Sveriges arbetsmarknadsområden.

5. Sverige ska ha världens bästa folkhälsa.

6. Det ska råda jämställd fördelning mellan mäns och kvinnors löner och förmögenheter."

I artikeln fortsätter man så här: "Valmanifestet kommer att innehålla sänkt tjänstemoms, sänkta arbetsgivaravgifter, reformering av Las, stärkta innovationsmiljöer, breddad privat tjänstesektor. När det gäller klimatområdet så handlar det om att ställa om de tre viktiga sektorer vi har: transportsektorn, bostadssektorn och industrin, säger Maud Olofsson."

Centerpartiets visioner är lätta att dela. För egen del hade jag önskat några ord om yttrandefrihet på nätet också, men jag förväntar mig att det kommer

Andra bloggar: Peace, Love & Capitalism,

Andra medier: Aftonbladet, SvD

Förtroende för ledarna är viktiga indikationer för att bedömma valutgången

Aftonbladet publicerar en ny undersökning om väljarnas förtroende för partiledarna, länk. Mona Sahlin får siffror som borde göra socialdemokraterna oroliga.

Politiska ledare som har stort förtroende hos väljarna gör att partiet vinner större framgångar än annars och lågt förtroende för partiledaren innebär många förlorade röster.

Väljarnas låga förtroende för Göran Persson i förra valet gjorde socialdemokraterna till förlorare. Det stora undantaget var Göteborg. Göran Johansson hade mycket större förtroende än sitt parti och det gjorde att socialdemokraterna i Göteborg fick sitta kvar vid makten.

För fyra år sedan hade Göran Persson förtroende hos 33% av väljarna och Fredrik Reinfeldt hos 43%. Maria Wetterstrand hade i mars 2006 förtroende hos 22% väljarna och Maud Olofsson hos 29% av väljarna.

Fredrik Reinfeldt har i dag förtroende hos 56% av väljarna. Maud Olofsson har förtroende hos 34% av väljarna. Maria Wetterstand har förtroende hos 55% av väljarna.

Mona Sahlin har bara förtroende hos 28% av väljarna. Hon ligger således ännu sämre till än vad Buffel-Persson gjorde inför förra valet.

För Maria Wetterstrand är förtroende enormt stort. Även Maud Olofsson har anledning att känna sig nöjd. Utgångsläget är faktiskt bättre än inför förra valet.

Andra bloggar. Per Ankersjö

Maud Olofsson på politikerpuben

Så var det dags för Maud Olofsson att bli utfrågad av politikerbloggens, länk politikerspub på restaurang Victoria i Kungsträdgården. Frågorna rörde allt från centerns ibland diffusa profil, till Maud Olofssons ledarskap. Mindre rörde frågorna vilket politik som centern vill föra.

Partiledaren kontrade med att berätta att hon levererat. Bland annat har det genomförts 172 åtgärder som har förbättrat för företagare. Det är en åtgärd i veckan. Ett riktigt bra facit.

Svensk bilindustri var ett fokus frö utfrågarna. Det rörde sig mycket om Volvo, SAAB och dess ägare.

På frågan om varför centern kan upplevas som otydlig sa Maud Olofsson att det berodde på att hon tvingats fokusera på att rädda Sverige. Då har partipolitiken kommit i skymundan, menade hon. På samma sätt blev det denna kväll. Frågorna var antingen på övergripande krisledningsnivå eller överdrivet banala och små. Partipolitikern Maud Olofsson fick lite plats.

Trots förutsättningarna var Maud Olofsson slagfärdig och ibland humoristisk. Hon gör inte längre någon hemlighet av att hon är drivande, otålig och stark. Hon står upp för den sidan av sig själv och erkänner den. Det gör att hon känns genuin.

För att centern ska lyckas i valet krävs att partipolitikern Olofsson får träda i förgrunden och räddaren av Svensk industri får träda i bakgrunden.

Här ligger en inte obetydlig del av centerns utmaning i valrörelsen.

Vem är mest trovärdig i näringspolitiken?

Andra bloggar: Politikerbloggen, Sagor från livbåten,

Mona Sahlin förnekar SAAB-Sahlin

Mona Sahlin förnekar att hon velat att statens skulle satsa pengar på Saab. Det är fel.

Per Ankersjö visar i en bloggpost att Mona Sahlin var intresserad av att köpa bolaget, länk.

Då hade vi fått den nya bilmodellen SAAB-Sahlin som bloggen tidigare berättat om, länk.

Det Maud Olofsson har gjort för Saab uppskattats inte efter förtjänst. Hon har varit ståndaktig i att marknadens aktörer är de som bäst kan hantera risker i företagande. Dessutom har hon medverkat till att staten ställer garantier till förfogande. Dessa garantier är på 4 miljarder. Garantierna är säkerställda. Det innebär att om det går riktigt illa för Saaab kan skattebetalarna riskera mindre belopp på marginalen. Detta inträffar enbart om Saabs tillgångar förlorar kraftigt i värde. Så sannolikt riskerar skattebetalarna ingenting.

Det är flera som ska ha beröm för hanteringen av Saab. En av dem är Saabs vd Jan Åke Johnson. En annan är definitivt Maud Olofsson. Sedan finns det många fler som gjort affären mellan Saab och Spyker möjlig.

Andra bloggar: Magnus Andersson,

Andra medier: DN

SAAB-affären: vad var det vi sa?

Nu drar sig Koenigsegg ur affären med GM, länk. Man köper inte SAAB. Beslutet måste sägas vara mer än väntat.

Det mest fashinerade är att denna cirkus kunnat pågå så länge som den gjort. Christian von Koenigsegg och hans sportbilsföretag är vinnaren. Genom att vara intresserad av SAAB har han fått marknadföring till hundratals miljoner kronor. Bilmärket Koenigsegg är satt på kartan. Det är bara att ta av hatten för det.

I ett pressmeddelande säger GM följande, länk:

"We're obviously very disappointed with the decision to pull out of the

Saab purchase," said GM President and CEO, Fritz Henderson. "Many have

worked tirelessly over the past several months to create a sustainable plan for the future of Saab by selling the brand and its manufacturing interests to Koenigsegg Group AB. Given the sudden change in direction, we will take the next several days to assess the situation and will advise on the next steps next week."

Att Koenigsegg drar sig ur affären skylls på att affären drar ut på tiden. Det finns inga tidsramar längre. I verkligheten är det enkelt. Det vare sig produceras eller säljs några SAABar längre. Att lyfta försäljningen till lönsamma nivåer skulle kosta allt för mycket. Alternativt skulle risken bli för stor. Patienten SAAB har blivit hjärndöd under den utdragna operationen.

Samtidigt är bilindustrin är inne i en av de mest dynamiska och utmanade situationerna någonsin. Att vara bilindustrianalytiker torde vara bland det mest spännande man kan tänka sig just nu.

Tillväxtmarknaderna är inte längre Europa och USA. Det är länder som Brasilien, Indien och Kina som är det. De bilar man efterfrågar där tillverkas i allt väsentligt inte i västvärlden.

Alternativbilen kommer i Europa att ha en enorm tillväxt. Problemet är bara att den inte funnit sitt sammanhang ännu, länk. Paradoxen är att bilen kommer att bli en ännu viktigare del av vårt samhälle än tidigare. I en smart energilagrings och distributionskedja är bilen snarast en nödvändighet. Elbilen kommer att representera lagrings och buffertkapacitet i elnätet. Det gör den till en nödvändighet för samhället i större utsträckning än för konsumenten.

Sannolikt är SAABs historia i Trollhättan all inom en ganska kort tid. Olika kosmetiska lösningar kanske lanseras av GM för att rädda ansiktet. Varumärket SAAB kommer sannolikt att leva vidare. Sedan kan det inte uteslutas att GM ledningens nyfunna hybris kan resultera i att SAAB får leva vidare genom lånen från den Europeiska Investeringsbanken.

Nu gäller det: Politiker i hela Sverige - håll i pengarna.

Utpressningsstrategin från GM kommer att nå oanade höjder.

Andra bloggar: Ledarbloggen,

Andra medier: SvD, e24.se, e24.se, Aftonbladet, Expressen, DN

Lars G. Josefsson talar med kluven tunga

Vattenfalls numera avgående vd Lars G. Josefsson borde ställas till ansvar för sitt handlande kring den borgen som han undertecknat för Vattenfalls verksamhet i Tyskland.

Konsekvensen i värsta fall är att Vattenfalls moderbolag har oinskränkt betalningsansvar vid en kärnkraftsolycka. Att sedan Josefsson anser att denna risk är försumbar är en helt annan sak. Det är styrelsens uppgift att avgöra detta. Ledamöterna i stryrelsen skulle kunnat besluta om denna allvarliga fråga när alla underlag fanns på bordet. Nu verkar inte så vara fallet. Det är återigen Josefssons ansvar.

Det bland annat Per Ankersjö visar med det youtubeklipp, länk han gjort är att Josefsson ger helt olika svar på hur ärendet har hanterats. Att anmäla Maud Olofsson till konstitutionsutskottet för det ena av de två svaren är mer än märkligt. Däremot borde styrelsen i Vattenfall undersöka om man ska vidta sanktioner mot Josefsson.

Vad gäller sannolikheter hänvisar jag till Tage Danielsson i ett klassiskt youtubeklipp nedan. Det är sedelärande. Något för nämnde Josefsson borde studera närmare.

Andra bloggar: Staffan Danielsson