Reinfeldt kan inte göra det omöjliga samtidigt sitter han i "pole position"

Statsminister Fredrik Reinfeldt sa det självklara på moderaternas framtidsdagar, länk.
Att vinna ett val tre gånger i rad är en enorm prestation. Som statsminister är Fredrik Reinfeldt den mest framgångsrike borgerlige politikern i modern tid. Detta faktum är lätt att glömma bort. Det innebär inte att Fredrik Reinfeldt kan göra det omöjliga. Kraven på honom är närmast osannolikt höga.

Samtidigt finns det ett antal faktorer som faktiskt talar för Reinfeldt som vinnare i det tredje valet i rad.
P J Anders Linder pekar i en ledare på att Stefan Löfven tvingas in åsikter som han egentligen inte företräder, länk.

Här är några av skälen till att Reinfeldt sitter kvar som statsminister:

1. Socialdemokraterna har hittills inte konkretiserat sin politik. Det skapar utrymme for besvikelser hos väljarna när man väl talar klartext. Ju längre man väntar, desto närmare valet kommet besvikelserna.
2. Kriser gynnar alltid den sittande regeringen. Väljarna premierar kontinuitet framfor experiment. 2014 blir sannolikt ett år som präglas av krisåret 2013.
3. Ett oönskat vågmästarparti ökar sannolikheten för att den sittande regeringen sitter Även om sverigedemokraterna är i blåsväder just nu talar mycket för att de får närmast osannolika 12-18% i valet 2014. Regeringsformen gynnar alltid sittande statsminister. Detta lär Reinfeldt kunna nyttja till sin fördel.
4. Borg och Reinfeldt är svensk politiks mest förtroendefulla varumärke.
Löfven och Andersson är ett oprövat kort
5. De "rödgröna" måste ha stöd av vänstern för att överhuvudtaget reflektera över att bilda regering. Det kommer att kräva så stora uppoffringar av Löfven att han kan tvingas avstå från att bilda regering. Politiken måste vara möjlig att genomföra utan att begå politiskt självmord. 

Åsikternas extreme make over

Socialdemokratin har i vår presenterat två extreme makovers.

Den första är naturligtvis fackbasen Stefan Löfven. Den bistra och mustiga samshällkritiken har försvunnit. I stället är det en lågmäld och ganska ointressant, men saklig debattör som kliver fram. Svenska Dagbladet skildrar fenomenet i en artikel i dag, länk.
Om Rut avdraget sa han tidigare: ”Medan de som har råd får gräsmattan klippt, nybonade golv och assistans med sitt barbequeparty så får våra medlemmar ta smällen.”
Numera är han för Rut.

Den andra är Thomas Östros som lämnar riksdagen, länk för att bli vd för bankföreningen, länk.
Tidigare mot bonusar och numera för, länk.

Det är underligt hur fort det svänger

Feminist javi(s)(s)t ?(!)

Så var det dags för den nye socialdemokratiske ledaren Stefan Löfven, länk,  länk att göra det obligatoriska tillkännagivandet: Jag är feminist, länk, länk. Genom denna rit åtnjuter mannen någon sorts syndernas förlåtelse.

En annan ledande socialdemokratisk feminist är den tidigare ordföranden och numera säteriägaren Göran Persson, länk. Han är också feminist. Frågan är om någon man i politiken i dag har möjlighet att vara något annat än feminist?

Samtidigt verkar man underförstått anta ett den korrekta motpolen till feminism är manschauvinism. Det vill säga synen att mannen är överlägsen kvinnan. Det är en lingvistiskt felsyn. En mera adekvat motpol är i stället maskulinism, länk. 

Poängen med att sätta polariteter maskulinism-feminism mot varande är det i grunden finns en syn om de båda könens lika värde.Både feminism och maskulinism förespråkar lika politiska, ekonomisk och sociala rättigheter för män/pojkar och kvinnor/flickor. Det innebär lika lön och vårdnad om barn, skyldigheter och rättigheter i samhället.

Det som gör bekännelsen från Persson och Löfven, länk, länk besvärlig är att de sannolikt inte riktigt vet vad de bekänner sig till. Feminismen är som bekant ingen enhetlig rörelser. Denna blogg föutsätter att ingen av herrarna är anarkafeminister. Samtidigt har de ett behov av att tona ned sig tydlighet som män.
Ja, de är starka och drivande. Det behöver inte betyda att de saknar empati eller också kan vara svaga.

Däremot blir bekännandet till feminismen mera en sorts devalvering av fenomenet mannen.

Det finns biologiska och miljömässiga faktorer som utveckar mans- och kvinnoroller, problem och möjligheter. Det är tur att medicinen sakta men säkert börjar undersöka speciella kvinnliga sjukdomstillstånd som inte bara är spegelbilder av mannen. Självklart ska män och kvinnor inte ha olika lön för lika arbete.

En värld full av feminister blir inte en bättre värld. Det blir en värld som saknar den naturliga motpolen, maskulinismen. Läs gärna den mycket underhållande boken, Egalias döttrar som på ett humoristiskt sätt problematiserar maskulinism och feminism.

Att vi börjar få allt fler manliga feminister är inte ett hälsotecken. Det visar i stället på att män i ledande ställning inte bejakar sin manlighet. Hade de sagt sig vara maskulinister hade de i stället framstått som trovärdiga.

Misshandlade kvinnor visar på att samhället är grymt, länk. Förövaren är ofta en man. Oförsvarligt, hemskt och det krävs att man gör något åt det. I en värld där unga pojkar allt oftare växer upp utan nära goda manliga förebilder minskar förutsättningarna för att eliminera våldet. I vårdnadskonflikterna är reptilhjärnans reflex hos domarna att en olämplig kvinna ofta är lämpligare än en lämplig man att tilldömas vårdnaden, om nu gemensam vårdnad är omöjlig.

Oskyldiga män har lättare att dömas för misshandel genom dubiösa anmälningar från en kvinna.

Jag påstår inte att män är offer för ett partiarkat. Däremot tror jag att ett jämställt samhälle kräver förståelse och insikt om den komplexa problematiken bakom. Det löses inte genom att nya manliga ledare bekänner sig till en sorts diffus feminism. Här krävs den mer av insikt och trovärdighet för att bli trovärdig. 

Ur led är tiden...

Då är det klart. Stefan Löfvén blir ny partiledare, länk.
Oklart hur länge.
Oklart med vilket mandat.
Oklart vad medlemmarna tycker om valet.
Oklart vad medlemmarna vill.
Mycket är oklart.

Bara en sak är helt klar socialdemokratin är inte en medlemsstyrd organisation. Det är en organisation som styrs av en liten grupp människor som har en mycket tveksam förankring bland gräsrötterna.

Socialdemokratins ledning är representanter för representanter för representanter för representanter. I hur många steg är oklart. Detta ger inte begreppet folkrörelse liv, länk. Det visar på att folkrörelsen i sin gamla form har överlevt sig själv och det är det sätt som valet av Löfvén gått till på ett tydligt exempel, länk på detta.

Personen Löfvén är lämpad och kunnig. Det är inget fel på honom. Måhända saknar han tillräcklig karisma. Han har tagit på sig ett uppdrag där förväntningarna är närmast orimliga. Sannolikt lär han bara bli en mycket temporär lösning. Det trista i detta är att IF metall förlorar en god ordförande efter detta. Socialdemokratin egentligen inte lärt sig något av Juholt perioden.

Att Sven Erik Österberg får come back som gruppledare är heller inte oväntat. Han lär inte skära några lagrar genom det uppdraget. Det saknas helt enkelt utstrålning. Han är en svag motsvarighet till Mitt Rimney. Signalen i partiet genom att välja Österberg är att knivar i ryggen lönar sig. Det är högst tveksamt om denna värdering är bra att implementera i partiet.

Sannolikt står vi nu inför en fördjupad kris inom socialdemokratin. Partiet kommer att känna av den nedre opinionsmässiga lägsta punkten på under 20%. Samtidigt växer både vänstern och miljöpartiet och kommer att ligga i intervallet 10-15%. Tre  närmast jämnbördiga parter. Gör man bra ifrån sig i valet 2014 finns risk för en dansk upprepning. Socialdemokratin gör sitt sämsta val på 100 år och tillsätter statsminister, paradoxalt.

För alliansregeringen är läget svårt. Hur ska man kunna kommunicera resultat om allt medieutrymme går åt till att skildra socialdemokratins kris. De sociala medierna, nya former för opinionsbildning och en mera ideologiskt färgad politik kan vara byggklossar i ett framgångsrecept. Nu gäller det att höras i mediebruset!

Kristdemokraterna verkar ha fångat upp gamle pastor primarius (kyrokoherde i Storkyrkoförsamlingen) i Stockholms bevingade ord: "de kristna är ofta de styggaste". Med partivänner som kristdemokraterna har behövs inga politiska ovänner.

Som ledare är Hägglund död, måhända inte hjärtdöd. Det krävs ett ledarskap som bejakas av minst 80% av medlemmarna, gärna mer. Hägglund har kanske 50-60%. Om fader Alf stiger ned från sin tron i Bryssel hägrar 10% i valet 2014. Annars lär partiet löpa stor risk att sitta på avbytarbänken under perioden 2014-2018.

Politik i Sverige 2014 handlar inte om visioner det handlar om kris i olika visioner.