Hans Lindblad blir ny riksgäldsdirektör

En av de viktigaste aktörerna i SAAB affären, statssekreterare Hans Lindblad lämnar regeringskansliet, länk. Han efterträder Bo Lundgren som i sin tur lämnar jobbet som riksgäldsdirektör.

Samtidigt har nu staten genom just riksgälden övertagit reservdels- och logistikbolaget SAAB Parts AB, länk. Det har skett genom en så kallad partrealisation.
Från riksgälden kommer ägandet i början av nästa år att överföras till enheten för statligt ägande i finansdepartementet, länk.

Hans Lindblad är mannen som enligt programmet uppdrag granskning, länk var med och arrangerade det möte som var tänkt att innebära att det Kinesiska bilföretaget Geely skulle köpa SAAB Automobil AB av svenska staten. Affären strandade på grund av att det lån som SAAB Automobil AB hade inte var misskött. Så det gick inte att genomföra någon affär. Skälen var rent formella. Ett annat skäl till att affären inte genomfördes lär vara att Li Shufu upptäcktes på trappan till finansdepartementet av en person närstående SAABs partner Youngman.

Lindblads kopplingar till SAABs rekonstruktör Guy Lofalk har varit föremål för olika spekulationer. En del har menat att dessa varit tveksamma.
Nu lämnar Lindblad politiken för gott och blir riksgäldsdirektör.

Att Lindblad skulle få denna post har varit känt under en längre tid. Nu har det blivit formellt klart genom ett regeringsbeslut i dag.

Reinfeldt kan inte göra det omöjliga samtidigt sitter han i "pole position"

Statsminister Fredrik Reinfeldt sa det självklara på moderaternas framtidsdagar, länk.
Att vinna ett val tre gånger i rad är en enorm prestation. Som statsminister är Fredrik Reinfeldt den mest framgångsrike borgerlige politikern i modern tid. Detta faktum är lätt att glömma bort. Det innebär inte att Fredrik Reinfeldt kan göra det omöjliga. Kraven på honom är närmast osannolikt höga.

Samtidigt finns det ett antal faktorer som faktiskt talar för Reinfeldt som vinnare i det tredje valet i rad.
P J Anders Linder pekar i en ledare på att Stefan Löfven tvingas in åsikter som han egentligen inte företräder, länk.

Här är några av skälen till att Reinfeldt sitter kvar som statsminister:

1. Socialdemokraterna har hittills inte konkretiserat sin politik. Det skapar utrymme for besvikelser hos väljarna när man väl talar klartext. Ju längre man väntar, desto närmare valet kommet besvikelserna.
2. Kriser gynnar alltid den sittande regeringen. Väljarna premierar kontinuitet framfor experiment. 2014 blir sannolikt ett år som präglas av krisåret 2013.
3. Ett oönskat vågmästarparti ökar sannolikheten för att den sittande regeringen sitter Även om sverigedemokraterna är i blåsväder just nu talar mycket för att de får närmast osannolika 12-18% i valet 2014. Regeringsformen gynnar alltid sittande statsminister. Detta lär Reinfeldt kunna nyttja till sin fördel.
4. Borg och Reinfeldt är svensk politiks mest förtroendefulla varumärke.
Löfven och Andersson är ett oprövat kort
5. De "rödgröna" måste ha stöd av vänstern för att överhuvudtaget reflektera över att bilda regering. Det kommer att kräva så stora uppoffringar av Löfven att han kan tvingas avstå från att bilda regering. Politiken måste vara möjlig att genomföra utan att begå politiskt självmord. 

Rör inte våra pensionsförsäkringar

Bloggen har blivit kontaktad av många läsare som har tecknat pensionsförsäkringar.

De undrar vad som håller på att ske. 

Merparten av dem som kontaktat bloggen är borgerliga väljare eller som man i dag kallar det alliansväljare. 

De upplever att pensionssparande inte riktigt respekteras av politiken. 

Genom flera beslut har förutsättningarna förändrats för pensionssparandet och vid några tillfällen retroaktivt för pensionsspararna. Tidigare har det varit socialdemokratiska regeringar som har drivit igenom besluten. Nu verkar Alliansregeringen också ha förlorat respekten för pensionssparandet.

Beslutet som oroar Alliansväljarna och förmodligen många fler,  formuleras så här på regeringens hemsida, länk, länk, länk, länk, länk, länk, länk, länk, länk: 

"Regeringen har idag, efter ett enigt beslut i pensionsgruppen, givit Pensionsålderutredningen tilläggsdirektiv att även utreda åldersgränsen på 55 år för uttag från tjänste- och privatpensionsförsäkring." 

Funderingarna går i följande riktningar:

1) Kommer tilläggsdirektiven att resultera i en straffskatt på uttag från 55 års ålder på redan tecknade och betalda pensionsförsäkringar?

2) Kommer tilläggsdirektiven att resultera i ett förbud för att ta ut privata pensionsförsäkringar från 55 års ålder

3) Kommer tilläggsdirektiven att resulterar i ett förbud för att nytecknade privata tjänste- och pensionsförsäkringar ska kunna tas ut från 55 års ålder?

Regeringen precis som socialdemokraterna inser problemet. Med den allt mer åldrade befolkningen i Sverige behövs medborgarna som inkomsttagare och arbetskraft under längre tid. 

Då gäller det att täppa till läckagen.  

Regeringen uttrycker det så här: "Syftet med tilläggsuppdraget är att få en sammantagen strategi för alla pensionsrelaterade åldersgränser och hur de bör vara utformade för att bidra till ett längre arbetsliv."

Å andra sidan måste en Alliansregering, en regering som säger sig vara inriktad på ökat bestämmande för den enskilde respektera både de val som medborgare gjort. Storebror får inte ta några shortcuts. 

Om Alliansregeringen skapar retroaktiv lagstiftning när det gäller uttag från pensionsförsäkringar från 55 års ålder riskerar man att förlora mycket av trovärdighet. 

Medborgarna måste kunna lita på att ingen ändrar spelreglerna för redan ingångna avtal.

Vad regeringen bör göra är att tydligt deklarera att man inte kommer att förändra förutsättningarna för redan ingångna privata tjänste- och pensionsförsäkringar. 

Regeringen bör i stället komma med förslag på hur man kan stimulera medborgarna att arbeta längre.

Frågan om man även i framtiden kan ta ut sin redan tecknade pensionsförsäkring från 55 års ålder är en förtroendefråga. 

Finansminister Anders Borg och socialförsäkringsminister Ulf Kristersson bör tydligt markera att inga förändringar kommer att ske retroaktivt. 

Bloggen önskar svar av både Borg och Kristersson.

Almedalsveckan, några axplock

Partiledartalen i Almedalen har hittills varit fyra till antalet; Jimmy Åkesson, Åsa Romson, Fredrik Reinfeldt och Jonas Sjöstedt.  Nu är det halvtid i Almedalen 2012, länk. Ingen av partiledarna har övertygat retoriskt.
Den som klarat sig sämst i denna gren är definitivt Åsa Romson. Talet var ett verkligt bottennapp. Det var tafatt och utan riktig närvaro

Jonas Sjöstedt talade om allt som skulle förändras och vridas åt vänster, länk. Samtidigt är det Fredrik Reinfeldt som flyttat spelplanen vänster ut. Att vänstersympatisörer känner sig allt mer hemma i Svensk politik är lätt att förstå.

Frågan är vart liberaler och traditionella moderata väljare ska finna sin hemvist. För dessa finns lite att hämta i svensk politik just nu. Åkesson och hans invandrarfientlighet attraherar inte dessa väljare. Det är andra grupper han flörtar med. Dessutom är och förblir sverigedemokraterna utanför politikens kraftcentrum. Tursamt nog vill bloggen understryka. Den nödvändiga värnskattesänkningen låter till exempel vänta på sig.

Reinfeldt var innehållsmässigt en kombination av Tage Erlander och Marco Polo, fast resan skedde helt inom Sveriges gränser. Hans tal var på gränsen till självgodheten.
Fredrik Reinfeldt kan bättre och framförallt, om han ska sitta kvar som Sveriges statsminister måste han mobilisera moderata kärnväljare.
Taktiken bakom talet är lätt att förstå. Nu är politik mer än taktik och det misstaget är det viktigt att inte göra.

I praktisk politik verkar radarparet Borg-Reinfeldt ha fokus på EU. Att stoppa nya konstruktioner för att låta andra betala för Spanien, Italien och Grekland är i sig lovvärt. Frågan är bara om det räcker för att vinna valet 2014?

De enkla lösningarna presenterades inte elegant under veckan, av vare sig Jimmy Åkesson eller Jonas Sjöstedt. I stället upprepades mantrat: invandrare respektive kapitalet kondenserat som riskkapitalet. Här fanns all ondskas uppkomst meddelade man.

Båda dessa partiers förslag innebär betydande ekonomisk tillbakagång, kanske katastrof. Välståndet i Sverige kommer att minska rejält om någon av sverigedemokraterna eller vänstern får makt och inflytande.
Det börjar bli dags att pedagogiskt förklara de förödande konsekvenserna av dessa partiers politik.

Miljöpartiet verkar ha förlorat gnistan. Känslan man fick var att framgångståget miljöpartiet har stannat. Det verkar saknas energi.

Veckans hittills mest lyckade toppolitiker är Anders Borg, länk. Han har varit väl värd att lyssna på-

Bankerna är faktiskt dinosaurier, har du tänkt på det Anders Borg ?

Så har då riksbanken sänkt räntan med 0,25%, länk, länk. Ingen blev direkt förvånad.
Inte heller kommer någon att bli direkt förvånad över att bankerna inte sänker sina boräntor med 0,25%, länk, länk. Anders Borg hotar bankerna med skattehöjningar om inte bankerna sänker marginalerna, länk.
Lika väntat är det att bankerna inte håller med Anders Borg.

Den traditionella banken är inte speciellt ändamålsenlig, vare sig för kunderna eller samhället.
När det går bra tjänar aktieägarna pengar och när det går dåligt betalar staten. Ett system som faktiskt skapar fler förlorare än vinnare.

Vad som saknas är nya finansiella strukturer som kan utnyttja dagens teknik och finanskunnande för att skapa en ny sorts finansiella företag. Den traditionella banken tar generellt för mycket betalt för den låga risken och för lite betalt för den större risken. Här borde det finnas aktörer som kunde komma in och erbjuda konkurrens.

Innovationskraften hos de traditionella bankerna är med få undantag låg. Samtidigt börjar marknaden allt mer fundera på möjligheter. Även om vare sig socialdemokrater eller vänsterpartister tror sina öron: enbart marknadens kreativitet kan lösa problemet. Lagstiftning skapar inte kreativitet. Den sätter bara gränser.

Det är en tidsfråga innan vi kommer att tala om gammelbanker i motsats till nybanken. Vi har sett utvecklingen inom media. Gamla och stela strukturer blir för eller senare utmanade.

En budget i skuggan av risken för en triple dip

I samband med finanskrisen 2008 talades om risken för en så kallad double dip. Många så kallade förståsigpåare avfärdade detta scenario. I dag är vi i den andra delen av double dip.

Frågan är nu mer om vi är i ett sammanhang där det finns anledning att befara en triple dip?

Den första dipen var bankernas kris,

Den andra dipen är de svaga Europeiska staternas kris.

Den tredje dipen kan bli de så kallat starka Europeiska staternas och USAs djupa kris.

Allt talar för att Grekland inställer sina betalning inom någon vecka. Därefter lämnar man Euron. Italien lär följa efter inom någon månad. Med betydande ansträngningar lär Frankrike och Tyskland rädda sina finansiella system. Därefter kommer läget att stabiliseras.

Frågan är om det blir mera permanent eller bara tillfälligt?

I USA kommer läget att vara relativ stabilt fram till och med en period efter presidentvalet. Mycket talar för att vi får en ny republikansk president med en demokratisk majoritet kongressen. I det läget skapas ett nytt dödläge. Höjda skatter mot besparingar är alternativen. Motståndarna i den amerikanska politken överväger inte ens möjligheten att kombinera de båda lösningarna.

I Europa har Tyskland ansträngt sina finansiella resurser genom räddningen av sina stora banker. Detta parallellt med den fortgående skuldexpansionen i delstaterna för att en konjunkturnedgång skapar kris i Tyskland.

I Frankrike skapar räddningsaktionen för bankerna ett närmast hopplöst statsfinansiellt läge. Oklarheter kring redovisningen av de franska statsskudlerna ökar på oron. Det utlöser den franska krisen.

I detta läge försvinner förutsättningarna för Euron. Det är den tredje dipen.

Vi får hoppas att den tredje dipen bara är en riktigt dålig mardröm.

I detta läge gör Anders Borg, länk, länk, länk, länk i dag rätt. Försiktighet är en dygd. Han lägger fram en ansvarsfull budget. En statsskuld kring 35% av BNP gör att svenskarna kan vara relativt trygga. Ett få ned statsskulden under 1.000 miljarder kronor är ett styrketecken. Då förmår den svenska ekonomin klara även en triple dip.

Det som kan krydda budgeten är en snabbtågssatsning på 125-150 miljarder kronor under 5-7 år som bekostas av det privata näringslivet. Vi talar om ett PPP, public-private-partnership. Det torde vara en framsynt satsning som håller kostnaderna för staten nere. Samtidigt stärker satsningen Sveriges konkurrenskraft.

Michael Wolf, Swedbank: tonåringsbeteende som bestraffas

Dagens största ickenyhet är att Swedbank nu avbryter sitt återköpsprogram av aktier, länk, länk, länk. Swedbanks aktie faller på nyheten.

VD, Michael Wolf, med sin ledninggrupp the "Wolfpack" har drivit linjen att det inte äventyrar banken att köpa tillbaka 10% av bankens aktier. Finansminister Anders Borg har inte delat denna uppfattning. Konflikten har varit tydlig. I korridorerna i Rosenbad och på Riksgälden har irritation varit uppenbar.

Swedbank och Michael Wolf har visat prov på rejält dåligt omdöme. Om marknaden försvagas och staten går in med någon form av stabiliseringsåtgärder kommer Wolf att få lämna sin post. Hans dagar är nu räknade. Det går inte, hur rätt man än har att öppet trotsa staten i en extremt turbulent marknad. Marknaden straffar nu Swedbank genom att sänka kursen.

Vad som kan tyckas märkligt är det dubbla ansikte som Swedbank visar upp.

Å ena sidan har man en av de mest genomtänka och trovärdiga expansionsstrategierna. Man vill vara de svenska och baltiska hushållens och företagens bank. Det är klokt.

Å andra sidan uppför man sig som en tonåring i förhållande till myndigheterna. Det börjar bli dags för ett moget ledarskap som lyfter fram potentialen i den grundläggande affärsidén

Ny opinionsundersökning

SKOPs senaste väljarbarometer pekar bara på att läget är stabilt, länk.

Moderaterna ligger i en korridor mellan 30 och 35%. Kristdemokraterna och Centern pendlar kring 4% spärren. 1,5-2,5% över det ligger folkpartiet.

Socialdemokraterna ligger och pendlar kring 30% strecket. Vänstern ligger kring 4%. Miljöpartiet ligger i en korridor mellan 7 och 10%.

Sverigedemokraterna ligger mellan 5-8%.

Den enda spännande förändringen rent politiskt är att miljöpartiet genomför en omprofilering åt mitten. Om ett av de borgerliga partierna faller ur kommer man sannolikt att regera borgerligt.

Socialdemokraterna, länk trodde att det räckte med att byta ut Mona. Det gjorde man. Det räcker inte med en Håkan. Nu krävs det en annan politik. Den har ingen sett röken av ännu. Så det finns inget skäl för väljarna att göra något annat än att rösta på alliansen.

En klok vänsterman eller kvinna hade riktat in sig på valet 2018. Först då finns det ett öppet möjlighetsfönster. Reinfeldt och Borg lär fortsätta regera landet både kompetent och klokt över valet 2014. Därefter kommer förändringarna i moderaterna. Att som Borg och Reinfeltd hålla fast vid arbetslinjen är briljant, länk. Att som herr Juholt raljera över jobb är ingen framgångsmedicin, länk. Om Anders Borg mera konsekvent börjar markera borgerliga kärnvärden som utbildning och bildning kan sannolikt detta att ytterligare stärka moderaterna, länk.

Orosmolnen finns bland de små partierna. Om kristdemokraterna och centern ska överleva krävs nya ledare.

Stängt för storstädning i socialdemokratin

Nu är det bråda dagar inför socialdemokraternas partikongress, länk. Nu ska nya kvastar sopa.

Precis som många önskat sker en rejäl storstädning i garderoberna och ledningen.

Det verkställande utskottet kommer om valberedningen får som den vill att bli helt rejält förnyat. Yngre Stockholmare som Veronica Palm och Mikael Damberg kommer in. Dessutom får Göteborgaren Leif Pagrotsky en renässans i ledningen. 

Nu lämnar de flesta som var ansvariga för valförlusten ledningen. Sannolikt kommer även Sven Erik Österberg att lämna genom bakdörren. På personplanet sker det något reelllt. Faktiskt mer än vad man skulle kunna vänta.

Samtidigt räcker det inte med nya personer. Det måste till en ny politik. 

Första konstaterandet är att gå vidare som tidigare är ingen förnyelse. De inser de flesta, men socialdemokraterna har varit utomordentligt dåliga på att skapa en politik som går i takt med tiden. Storstädernas medborgare kan inte bestraffas som tidigare om man ska vinna val. Vad man än säger kommer Juholt och Co tvingas välja att antingen gå åt höger eller vänster. Det är inte möjligt att gå rakt fram. Här ligger en av förnyelsens utmaningar.

Vid en ytlig anblick kan det förefalla som om Juholt ligger till vänster i det socialdemokratiska partiet. Sannolikt kommer detta att visa sig vara felaktigt. Mycket talar för att han kommer att försöka komma ännu närmare moderaterna och slåss i det redan trånga mittfältet. Trovärdighet kommer då att vara avgörande. En central fråga är hur pass riskbenägna väljarna är. 

Radarparet Reinfeldt och Borg är mycket svårslagna. De har berättigad hög trovärdighet. Dessutom driver de en politik som går i takt med tiden och som dessutom förstår storstädernas speciella utmaningar.

Om Juholt klarar att hålla socialdemokraterna kring 30% strecket är han att gratulera. Med den nya strategin att avskaffa det rödgröna samarbetet så tar han samma risk som de borgerliga gjorde före alliansens bildande. Han presenterar inget tydligt alternativ. Representerar socialdemokraterna egentligen ett trovärdigt  regeringsalternativ med denna strategi? Väljarnas dom kommer med största sannolikt att bli nej.

Mycket talar för att socialdemokraterna i helgen väljer en oppositionsledare för överskådlig tid. Måhända en mera underhållande än sin företrädare. Samtidigt talar mycket för att miljöpartiet kommer att hoppa över till alliansen efter nästa val, länk. Så oddsen talar inte för Juholt. 

Bara halva avståndet kvar

Så är det dags för ny opinionsundersökning. 

Svenska Dagbladet och DN rapporterar.

Den rödgröna röran leder med 7,2 procentenheter.

De rödgröna har 51% mot Alliansens 43,8%. Sverigedemokraterna har 4,5%.

Sakta men säkert tar Alliansen in på oppositionens försprång.

Det skiljer 10 procentenheter mellan moderaterna och socialdemokraterna.

En majoritet av kvinnorna röstar rödgrönt (57%). En majoritet av personer över 65 år röstar på Alliansen (55%). Stockholmregionen stöder Alliansen (54%).

Effekterna av syster kris och broder Borg hänger i för Alliansen.

Vad Alliansen bör göra har jag talat om många gånger. 

Det är en satsning på att utvidga de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Bloggarna kommer att avgöra nästa val och de ställer krav på en trovärdig Allians på detta område. Annars röstas det med fötterna.

Varning till Finansinspektionen för dålig information

Jag fortsätter på mitt tema från i går om att det inte finns några riskfria placeringar.
Som insättare i bank bör jag enkelt kunna få information om alla banker samlade. Jag går därför in på Finansinspektionens hemsida för att få dessa uppgifter. Där finns inga sådana uppgifter.

I goda tider och ännu mer i orostider som nu, måste en av statens uppgifter vara att skapa och sprida vederhäftig information till medborgarna. Det motverkar panik och oro.

Medborgarna kan då fatta beslut som bygger på bästa möjliga kunskap. De ska kunna jämföra olika bankers finansiella situation. Därefter kan de göra ett val som bygger på kunskap. Sedan kan det bli del i alla fall.

Grunden ska i vart fall vara den bästa möjliga. Den myndighet som borde göra detta är Finansinspektionen. Den verkar mer intresserad av braskande rubriker än att medverka till att minska medborgarnas oro. Det är illa. Inspektionen är den myndighet som har bäst överblick över situationen på finansmarknaden. Då måste man vara mycket mer detaljerad och pedagogisk i sitt arbete.

Medborgare ställer frågor som: Hur mycket eget kapital har Swedbank jämfört med Handelsbanken? Har Forex bank pengar till att betala straffavgiften? Vilka tillgångsslag har SEB banken?
Det är relevanta frågor som om de lämnas obesvarade skapar oro. Medborgarna är tveksamma till journalister och på finansinspektionens hemsida får de inga svar.

Finansinspektionen har mycket att lära vad gäller att informera allmänheten. Siten ger allmänheten övergripande information. I dessa dagar önskar medborgarna detaljkunskap. Finansinspektionen borde få en varning för sin dåliga information.

Inspektionen borde ha ett stort blad, med alla banker uppställda kolumn mot kolumn. Information om hur mycket eget kapital man har, vinst, åtgärder från inspektionen, vilka typer av tillgångsslag man har, kreditförluster, räntor och vilka av olika typer av verksamheter man bedriver skulle finnas översiktligt samlade på ett och samma ställe.
Pedagogiskt och lättåtkomligt skulle det vara. Pressen skulle kunna använda dessa uppgifter för granskande journalistik. Medborgarna skulle bli lugnare.

Mats Odell och Anders Borg: -Vad gör ni för att finansinspektionen ska ge medborgarna bättre information, så att obefogad oro och ryktesspridning ersätts med kunskap?

Andra inlägg om finanskrisen:Henrik Alexandersson, Svd, DN

Stolleken är bara en lek

Tänk vad kul det är att vara journalist i dessa dagar då det är halvtid för regeringen. 

Ett exempel är tidningen Expressen. 

Så kallade politiska kommentatorer får möjlighet att bygga sin egen regering. 

Vem ska ut och vem ska in verkar spelet heta. 

Som lek kan det ha sitt värde, men som politisk analys saknar det helt värde. 

Johan Ingerö däremot gör ett ambitiöst försök på sin blogg att analysera situationen för regeringen.

Han talar om att vissa naturliga reformer har uteblivit. Avskaffandet av filmcensuren är en av dem. Sven Otto Littorins kramande av arbetsrättslagarna är också ett bekymmer. Att Apoteket och att Bilprovningen inte är konkurrensutsatta och sålda är ett annat bekymmer. Invändningen mot regeringen att den gått till val på i många avseenden en socialdemokratisk politik är också ett stort bekymmer.

Konflikten mellan Maud Olofsson och Anders Borg om hur man skapar ett bra företagarklimat är ytterligare ett. Olofsson verkar gå i takt med opinionen, men inte Borg.

För att bedöma hur det går för regeringen är det bra sätt att se hur många politiska tjänstemän under statssekreterarnivån som lämnar sitt jobb. Det berättar mycket om självförtroendet i Rosenbad. Under den förra regeringen blev det strömhopp under den andra delen av mandatperioden. Sedan vet vi hur det gick.

Det som hade varit intressant att veta av de politiska kommentatorerna är vem som skulle knytas till regeringen som rådgivare. 

För egen del ser jag två områden där det behövs nya rådgivare.

Percy Barnevik kunna ge råd om en biståndspolitik som mer bygger på hjälp till självhjälp med sina erfarenheterna från Hand in Hand. 

Henrik Alexandersson, och  Per Ankersjö skulle kunna ge goda råd om medborgerliga fri- och rättigheter och personlig integritet. Regeringen måste utveckla dem och inte som nu göra tvärt om.