I det moderna Grekiska dramat avslutades en akt i går, länk, länk.
Parlamentsvalet gav de två partier som slöt avtalen med trojkan; EU, ECB och IMF ett visst mandat. Partierna som klarar att formera en regering är: Ny demokrati och socialistiska Pasok. Valet innehåller också ett antal verkligt oroande tendenser.
Att stå fast vid avtalen är en sak. Att genomföra vad som står i dem är en annan. Hittills har Grekland inte förmått eller velat genomföra de nödvändiga förändringarna. Trots valutgången tror allt fler av lånevillkoren till Grekland måste förhandlas om, länk.
I Europa sprider sig nu ett populistiskt politiskt budskap. "Man måste stimulera tillväxt". Anförare är den nyvalde franske presidenten Francois Hollande. Som tidningen the Economist skrev om honom härom veckan: "the rather dangerous Mr Hollande", när man beskrev hans politik.
Att bara genomföra åtstramningar är farligt, menar Hollande. I stället ska det till stimulans.
Första frågan är vem som ska stå för stimulansåtgärderna?
-Det är staterna, skattebetalarna.
Den Europeeiska överskuldsättningen ska således botas med ännu högre skulder. När Keynes tankar framgångsrikt omsattes i handling stod staternas del av den offentliga ekonomin på några entals procentenheter.
I dag är läget ett helt annat. Skulderna är stora och den offentliga konsumtionen är mycket stor i hela västeuropa. Den offentliga sektorns utgifter 2011 var inom euroområdet 49,4% av BNP.
Europas problem är strukturella. Dess utseende är lite olika i de olika krisländerna. I Italien är den stora svarta sektorn, länk ett av de största strukturproblemen. Frankrikes stora statliga sektor är ett annat strukturproblem. Bristen på verkligt konkurrensutsatta privata företag är ett annat franskt problem.
Enligt Eurostat, länk var 2011 underskottet i den offentliga finanserna i EUs 27 medlemsländer 4,5%. Detta trots att detta inte får understiga 3%. Euroområdets länder hade vid slutet av 2011 enligt samma statistik en genomsnittlig skuldsättning på 87,2%.
Siffrorna är i sig oroande. Vad som är ännu mer oroande är att de kan manipuleras av stater som önskar det genom olika derivattransaktioner. Vi vet inte idag om några länder gör det. Att Grekland gjorde det under ett antal år är numera både känt och bevisat.
Just för dagen är fokus på Grekland och emellanåt Spanien. Där bakom skymtar Italien och längst bak i kön Frankrike. Dessa länders ekonomier ifrågasätts allt mer av marknaden. Det är inte slut med att lämna räddningspaket till Grekland, Portugla, Irland och Spanien. Även Italien och Frankrike kommer i ett något längre perspektiv behöva stöd. Marknaden kommer nämligen inte att vara beredd att låna ut pengar till ett lågt pris till dessa länder.
Med Eurons införande har Europa fått ett nytt strukturproblem.
Det är dags att ta tag i det genom att avskaffa Euron. Det är hög tid att erkänna Euron som ett misslyckande, länk.
Parlamentsvalet gav de två partier som slöt avtalen med trojkan; EU, ECB och IMF ett visst mandat. Partierna som klarar att formera en regering är: Ny demokrati och socialistiska Pasok. Valet innehåller också ett antal verkligt oroande tendenser.
Att stå fast vid avtalen är en sak. Att genomföra vad som står i dem är en annan. Hittills har Grekland inte förmått eller velat genomföra de nödvändiga förändringarna. Trots valutgången tror allt fler av lånevillkoren till Grekland måste förhandlas om, länk.
I Europa sprider sig nu ett populistiskt politiskt budskap. "Man måste stimulera tillväxt". Anförare är den nyvalde franske presidenten Francois Hollande. Som tidningen the Economist skrev om honom härom veckan: "the rather dangerous Mr Hollande", när man beskrev hans politik.
Att bara genomföra åtstramningar är farligt, menar Hollande. I stället ska det till stimulans.
Första frågan är vem som ska stå för stimulansåtgärderna?
-Det är staterna, skattebetalarna.
Den Europeeiska överskuldsättningen ska således botas med ännu högre skulder. När Keynes tankar framgångsrikt omsattes i handling stod staternas del av den offentliga ekonomin på några entals procentenheter.
I dag är läget ett helt annat. Skulderna är stora och den offentliga konsumtionen är mycket stor i hela västeuropa. Den offentliga sektorns utgifter 2011 var inom euroområdet 49,4% av BNP.
Europas problem är strukturella. Dess utseende är lite olika i de olika krisländerna. I Italien är den stora svarta sektorn, länk ett av de största strukturproblemen. Frankrikes stora statliga sektor är ett annat strukturproblem. Bristen på verkligt konkurrensutsatta privata företag är ett annat franskt problem.
Enligt Eurostat, länk var 2011 underskottet i den offentliga finanserna i EUs 27 medlemsländer 4,5%. Detta trots att detta inte får understiga 3%. Euroområdets länder hade vid slutet av 2011 enligt samma statistik en genomsnittlig skuldsättning på 87,2%.
Siffrorna är i sig oroande. Vad som är ännu mer oroande är att de kan manipuleras av stater som önskar det genom olika derivattransaktioner. Vi vet inte idag om några länder gör det. Att Grekland gjorde det under ett antal år är numera både känt och bevisat.
Just för dagen är fokus på Grekland och emellanåt Spanien. Där bakom skymtar Italien och längst bak i kön Frankrike. Dessa länders ekonomier ifrågasätts allt mer av marknaden. Det är inte slut med att lämna räddningspaket till Grekland, Portugla, Irland och Spanien. Även Italien och Frankrike kommer i ett något längre perspektiv behöva stöd. Marknaden kommer nämligen inte att vara beredd att låna ut pengar till ett lågt pris till dessa länder.
Med Eurons införande har Europa fått ett nytt strukturproblem.
Det är dags att ta tag i det genom att avskaffa Euron. Det är hög tid att erkänna Euron som ett misslyckande, länk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar