EU skuta på grund

Ledarna för EUs medlemsländer har samlats för att enas om en budget. Man möts i en planeringsprocess för ett EU i kris, länk.
Förhandlingarna kommer att bli hårda och det är långt ifrån säkert att man når en uppgörelse.
En av basförutsättningarna för ett framgångsrikt EU är att de största ekonomierna utvecklas väl. Tyskland, Frankrike och Storbritannien är de tre största. Just nu verkar man i stället vara på väg in i recession.

Enligt uppgifter från budgetförhandlingarna diskuteras det om att öka EUs jordbruksstöd, minska stödet för infrastrukturåtgärder och forskning. Sveriges rabatt på medlemsavgiften kommer enligt förslaget att minska ytterligare. Å andra sidan ska Sverige och Finland få mer av glesbygdsstöd.

Enligt kompromissförslaget ska EUs budget ha ett ta på 973 miljarder euro, länk, motsvarande en procent av BNP i medlemsländerna. Av budgeten är 37% avsatt till jordbruksstöd. 6,4% är tänkt att gå till EUs administration
Detta är en betydande ökning av totalbudgeten, men en liten minskning jämfört med de första förslagen.

Budgetkris eller ej, EU projektet har stora bekymmer. Ett av de allra största är strukturproblem i medlemsländerna som hindrar tillväxt. Stora offentliga utgifter och dålig konkurrenskraft är andra problem. Euro-projektet var tänkt att jämna ut skillnader och underlätta för handeln inom EU. En av de största effekterna verkar vara oönskad. Konkurrenskraften för länderna i norra EU har ökat och minskat för medelhavsländerna. I kombination med att möjligheten till av växelkursjusteringar är omöjliga har som bekant effekterna blivit katastrofala.

Med två länder på väg mot nyval, Tyskland och Italien lär processen i EU bli extra tung. Krisländerna Grekland, Spanien, Portugal, Italien och Frankrike har skuld- och strukturproblem av rang. Kanske ser vi också en Grexit redan före årsskiftet. Det är kanske en början på något nytt och bättre?

Efter presidentvalet och inför "fiscal cliff"

Förloraren i det amerikanska presidentvalet, Mitt Romney funderar just nu som bäst över vad han ska göra, länk. Det spekuleras i allt från att skriva artiklar i välrenommerade tidskrifter till att bli VD för något av bilföretagen i USA. Den ekonomiska drivkraften för Romney verkar inte vara så stark. Han har avvisat många luckerativa anbud. Ytterligare en möjlighet är att engagera sig i Mormonkyrkan.

Den stora frågan är om Romney överväger att ge sig in i en ny presidentvalskampanj om fyra år.
Han är 65 år i dag och åldern skulle inte vara något hinder. Samtidigt, ingen annan före honom har gjort det tidigare.

Romneys chanser 2016 lär vara helt beroende av hur skuldkrisen i USA utvecklar sig.
Där talar vi om två nyckeltal, budgetunderskottet och de offentligas skulder.
De utländska långivarnas roll för att säkra USAs finansiering blir allt viktigare. Då talar vi om Kina, Japan och oljeländerna i mellersta östern.

USAs skuldsättning drivs indirekt på av eurokrisen. Räntorna som USA kan sätta ligger på 1% och därunder. Det gör att inga normala bromsar slår till.
En normal låntagare får acceptera vad långivare vill ha i ränta. Fortfarande gäller inte detta för USA. Man kan fortfarande bestämma villkoren. Som mycket trovärdig låntagare fungerar detta. Det spelar ännu så länge ingen roll om man har högsta eller näst högsta kreditrankingen. Frågan lär bli aktuell om USA degraderas kreditvärdighetsmässigt med ytterligare ett eller två steg.

Om Obama lyckas sanera USAs ekonomi finns sannolikt litet utrymme för Romney 2016.
Om han inte lyckas är chanserna för Romney stora.

Bland lagstiftarna i Washington närmar sig nu sanningens timme.
Inträffar "fiscal cliff", länk lär USAs kreditbetyg sänkas närmast omdelbart. Politikernas oförmåga till att lösa problemen lär d vara skälet. Arbetslösheten lär stiga med minst en procentenhet. Den lär öka från cirka 8% till över 9%.

Nu talas det om kompromisser bland politikerna.
Vad ska hösta skattesatsen vara?
Balanspunkten verkar ligga kring 35%.
En viktig fråga är om skattesystemet kan förenklas och att man tar på en del säkerheter. Detta kan enligt vissa bedömare ge 100 miljarder dollar årlig i ökade intäkter.
Frågan är hur mycket och var ska man spara?
Ett påskyndat tillbakadragande från Afghanistan har positiva effekter på budgetunderskottet.

Kinas ekonomi verkar öka farten något, länk, vilket kortsiktigt kan gynna även den amerikanska ekonomin.
Generellt sätt ökar den Kinesiska ekomin cykliskt under 1,5 år efter partikongressen för att strypas därefter, dvs före partikongressernas. Detta gör det lättare för USA sysselsättningsmässigt. Samtidigt löser det inte skuldkrisen.

En fördjupad eurokris däremot lär hålla USAs räntor närmast syntetiskt låga, länk. Detta i kombination med att penningmängden ökar skapar ett underliggande inflationstryck.
Cynikerna kommer att säga att detta gynnar USA. Skulderna blir faktiskt lägre på så sätt. Samtidigt är inflationsekonomier alltid farliga.

Hur än omvärlden ser ut och förändras måste USA själv får en budget i balans och stopp på den offentliga skuldsättningen. Detta kräver att det skapas ett helt nytt politiskt klimat.
Frågan är om lagstiftarna och presidenten är mogna detta eller om man gemensamt skapar en ännu djupare kris?

Euron: en kamp mellan syd och nord

Hur Euron ska räddas blir allt mer och mer en fråga om nord mot syd i Europa.
IMF chefen Christine Lagarde tillhör lag syd, länk. Här gäller det att förneka behovet av lån ända till det absolut inte går längre och visa en mjuk linje mot länder som Grekland.

Mot lag syd står lag nord. Här är anföraren Angela Merkel, länk. Disciplin och öppenhet är ledorden. Holland och Finland är starkt kritiska mot utvecklingen och undfallenheten.

Två kulturer har försökt samsas i ett samarbete. Det har inte varit lyckat. Problematiken borde varit känd på förhand. Trots detta fick kortsiktiga politiska vinster vara viktigare än att ha uthålliga strukturer.

Samtidigt är både lag syd och nord fast i EU. Man har investerat mycket i ett projekt som inte fungerat.
Frågan är när man gör det självklara ändrar förutsättningarna. Euron i sin nuvarande form har inget existensberättigande. Den kostar framförallt skötsamma länder pengar.

Spänningarna inom Eurozonen håller på att skapa rejäla sprickor inom EU. Sannolikt blir en omröstning i Storbritannien första konkreta uttrycket för detta.
Frågan är bara när detta sker? 

Eurokrisen med forskarens glasögon

Sydsvenska Dagbladet hade under Almedalsveckan, den 8 juli denna intressanta artikel om vad nestorn i svensk nationalekonomisk forskning Assar Lindbäck anser om Eurokrisen, länk, länk.

Lindbeck om krisen

VISBY–MALMÖ.

Det har sagts många gånger, men måste ständigt upprepas för att tydliggöra magnituden av vad som nu pågår: Europa upplever sin djupaste ekonomiska kris sedan depressionen på 1930-talet.

EU:s största projekt någonsin, euron, hotas av sammanbrott.

I sådana lägen är det självklart att vända sig till erfarna auktoriteter för att bättre förstå orsaker och samband. Och om Sverige har en internationell auktoritet på det nationalekonomiska området är det Assar Lindbeck.

Hans status bekräftas av att han under många år var ledamot av Vetenskapsakademiens kommitté för ekonomipriset och dess ordförande 1981–1994. Professor Lindbeck ledde också den expertkommission, uppkallad efter honom, som krisåret 1993 föreslog en rad ekonomiska och institutionella reformer för att återställa Sveriges konkurrenskraft och statsfinansiella stabilitet. De flesta av kommissionens 113 punkter genomfördes, vilket till stor del förklarar varför Sverige idag möter krisen med en av Europas starkaste ekonomier.

Lindbeck, från början socialdemokrat, bidrog mer än någon annan ekonom till motståndet mot löntagarfonderna, som enligt hans mening skulle skapa ”en ekonomisk maktkoloss utan någon motsvarighet i något demokratiskt land”. Det ledde till en brytning med socialdemokratin – och med den gamle vännen Olof Palme.

Assar Lindbeck, en alert 82-åring, utkommer i augusti med sina memoarer, Ekonomi är att välja, en lärorik berättelse om ett liv i lärdomens tjänst. Med anledning av det fick jag häromdagen tillfälle att samtala med honom på en av de många seminariescenerna under Almedalsveckan i Visby.

Det här är vad vår främste nu levande nationalekonom hade att säga om den europeiska skuldkrisen.

Det finns en utbredd uppfattning om att krisen har orsakats av vanskötta statsfinanser. Icke så, framhåller Lindbeck och pekar på den skenande kostnadsutvecklingen i ett antal euroländer efter introduktionen av den gemensamma valutan:

”Man kan inte ha snabbare kostnadsutveckling än i andra länder i samma valutaunion. Där brast det i stor utsträckning. Länder som råkat illa ut – Portugal, Irland, Spanien, Grekland – har haft en lönekostnadsstegring de senaste tio åren på 40–60 procent medan Tyskland haft 8 procent.

Skillnaden ledde till vad man kan vänta sig. Stora utrikeshandelsproblem, minskad produktion och lågkonjunktur.”

Till detta kom en bankkris, driven av fastighetsspekulation, som gröpte ur statsfinanserna:

”Får man en bubbla på finansiella marknader och bubblan spricker tvingas staten in med pengar till bankerna och då blir det statsfinansiell kris.

Så det startade alltså inte med misskötsel av budgeten, annat än i Grekland och Portugal. Övriga länder skötte sin budgetpolitik mycket bättre än exempelvis USA och Storbritannien.”

Medlemmarna i en valutaunion kan inte devalvera eller depreciera sig ur akuta kriser så som Sverige gjort. Hur skall då en nödvändig statsfinansiell sanering som dämpar den ekonomiska aktiviteten kombineras med lika nödvändiga åtgärder för att öka aktiviteten och därmed få fart på tillväxten?

Lindbeck går tillbaka till 90-talskrisen och sin egen kommission:

”Även hos oss i Sverige började det som en bankkris samtidigt som vi hade högt kostnadsläge och lågkonjunktur. Investeringarna föll. Vi fick 13 procents budgetunderskott i förhållande till BNP.

Det var då som Lindbeckkommissionen tillkallades och vi ställde precis samma fråga som du, nämligen hur man gör när man har budgetunderskott och lågkonjunktur. Då kan man ju inte bara gasa på med ytterligare statsutgifter och sänkta skatter för att stimulera efterfrågan.

Man måste hitta på något indiskt reptrick för att kombinera sanering på lång sikt med att man håller uppe efterfrågan på kort sikt. Vad vi föreslog var omedelbara beslut om att sänka statsskuldens andel av BNP under en lång period och inte vidta drastiska efterfrågebegränsningar och saneringsåtgärder omedelbart. Jag anser fortfarande att det är det enda man kan göra.”

Lindbeck har inga höga tankar om hur Europas ledare hanterar krisen. Han anser rent av att den är ”politikerförstärkt”:

”Vad man borde ha gjort – och det är det naturligtvis många som inser efteråt – är att man så fort man fick reda på att Grekland hade fuskat med sina räkenskaper skulle ha sagt: Grekland måste saneras och skulderna skrivas av, vilket skulle leda till statsbankrutt.

Det skulle betyda att de banker, framför allt tyska och franska, som höll grekiska obligationer skulle få svårigheter. Men detta vore en liten störning i det europeiska systemet. Grekiska statsobligationer utgör bara högst 2 procent av den totala statsobligationsstocken i Europa. Det hade de tyska och franska regeringarna klarat av utan vidare.

Men på grund av Frankrikes envishet följde man inte den strategin. Istället försökte man få hela världen att stötta Grekland. Så har man förlängt krisen år efter år.”

Vid förra veckans EU-toppmöte i Bryssel togs ytterligare steg i den riktning som förordas av allt fler: utökat handlingsutrymme för eurozonens räddningsfonder och större befogenheter för Europeiska centralbanken, ECB, att övervaka det europeiska banksystemet. I förlängningen skymtar inte bara en europeisk bankunion, utan också en fiskal union med samordnad finanspolitik.

Assar Lindbeck är skeptisk:

”Vad som oroar mig är att man inte bara gör temporära brandkårsutryckningar, utan man börjar bygga upp ett system med stödfonder.

Det betyder att länderna skall lära sig att om ni råkar illa ut eller om ni missköter er så finns det alltid de här fonderna. Man bygger upp ett permanent så kallat moral hazard-problem. Moral hazard är en situation när en viss aktör kan bete sig illa därför att han vet att någon annan kommer att rycka ut till hans försvar. Bygger man upp ett sådant system måste man också bygga upp ett system som kontrollerar länderna. Så vi är på väg mot en centraliseringsprocess utan motstycke i Europa.”

Istället lyfter Lindbeck fram betydelsen av nationellt ansvarstagande och en återgång till principerna bakom Maastrichtfördraget, som 1991 lade grunden till EMU, den ekonomiska och monetära unionen:

”Jag är inte någon anhängare av ökad centralisering i Europa. Jag tycker att länderna själva skall få ta ansvar för vad de gör. Och medborgarna i Europas olika stater skulle aldrig gå med på att finanspolitiken bestäms i Bryssel.

Man måste låta bestraffningen av dåliga statsfinanser skötas på finansiella marknader. De som har svagare budgetar får finna sig i att det blir dyrare att låna och att de själva får stå för kostnaderna. Jag tror inte att man kan lyfta av ansvaret från enskilda regeringar på det sätt som vi nu är på väg mot.”

Han fortsätter:

”Den valutaunion som vi röstade om i Sverige och i andra länder innehöll förbud mot att låna i den gemensamma centralbanken och förbud mot att låna från andra länder. Dessutom fanns bestämmelser om att budgetunderskottet inte får vara mer än 3 procent och statsskulden inte mer än 60 procent av BNP.

I det ena fallet handlade det om Maastrichtavtalet, i det andra om stabilitetspakten. Båda har man brutit mot. Så nu har vi en valutaunion utan både hängslen och livrem. Det är ingen valutaunion som jag i mitt liv skulle förorda.”

Lindbeck håller med när jag påpekar att detta innebär att huvudansvaret vilar på Tyskland och Frankrike som i praktiken satte stabilitetspakten ur spel när de drog på sig otillåtna underskott. Men han återkommer genast till att krisen inte orsakades av svaga statsfinanser:

”Det var inte statsbudgetarna som var problemet som många säger. Det stora problemet var att kostnadsutvecklingen skenade iväg i Medelhavsländerna så att de förlorade konkurrenskraft. När de fått låna Tysklands låga ränta fick de en enorm fastighetsprisboom och gjorde inga egna försök att förhindra bubblan. Det ledde till statsfinansiell kris.”

Men om nu den låga räntan, fastställd av ECB, skapade destruktiva bubblor i länder som Spanien och Irland får ju EMU-kritikerna rätt i efterhand. Ett av deras främsta argument mot euron var att det är nästintill vettlöst med gemensam räntenivå i ekonomier som befinner sig i olika faser.

Assar Lindbecks svar andas en lätt resignerad besvikelse som han i dessa dagar delar med många EU-vänner:

”Det är en svår fråga. Vi som röstade ja till euron räknade aldrig med att man skulle totalt bryta mot Maastrichtöverenskommelsen. Jag måste säga att jag aldrig hade kunnat föreställa mig det i mina vildaste fantasier.”

När ska politikerna äntligen begrava Euron?

I det moderna Grekiska dramat avslutades en akt i går, länk, länk.
Parlamentsvalet gav de två partier som slöt avtalen med trojkan; EU, ECB och IMF ett visst mandat. Partierna som klarar att formera en regering är: Ny demokrati och socialistiska Pasok. Valet innehåller också ett antal verkligt oroande tendenser.

Att stå fast vid avtalen är en sak. Att genomföra vad som står i dem är en annan. Hittills har Grekland inte förmått eller velat genomföra de nödvändiga förändringarna. Trots valutgången tror allt fler av lånevillkoren till Grekland måste förhandlas om, länk.

I Europa sprider sig nu ett populistiskt politiskt budskap. "Man måste stimulera tillväxt". Anförare är den nyvalde franske presidenten Francois Hollande. Som tidningen the Economist skrev om honom härom veckan: "the rather dangerous Mr Hollande", när man beskrev hans politik.

Att bara genomföra åtstramningar är farligt, menar Hollande. I stället ska det till stimulans.
Första frågan är vem som ska stå för stimulansåtgärderna?
-Det är staterna, skattebetalarna.

Den Europeeiska överskuldsättningen ska således botas med ännu högre skulder. När Keynes tankar framgångsrikt omsattes i handling stod staternas del av den offentliga ekonomin på några entals procentenheter.
I dag är läget ett helt annat. Skulderna är stora och den offentliga konsumtionen är mycket stor i hela västeuropa. Den offentliga sektorns utgifter 2011 var inom euroområdet 49,4% av BNP.

Europas problem är strukturella. Dess utseende är lite olika i de olika krisländerna. I Italien är den stora svarta sektorn, länk ett av de största strukturproblemen. Frankrikes stora statliga sektor är ett annat strukturproblem. Bristen på verkligt konkurrensutsatta privata företag är ett annat franskt problem.

Enligt Eurostat, länk var 2011 underskottet i den offentliga finanserna i EUs 27 medlemsländer 4,5%. Detta trots att detta inte får understiga 3%. Euroområdets länder hade vid slutet av 2011 enligt samma statistik en genomsnittlig skuldsättning på 87,2%.

Siffrorna är i sig oroande. Vad som är ännu mer oroande är att de kan manipuleras av stater som önskar det genom olika derivattransaktioner. Vi vet inte idag om några länder gör det. Att Grekland gjorde det under ett antal år är numera både känt och bevisat.

Just för dagen är fokus på Grekland och emellanåt Spanien. Där bakom skymtar Italien och längst bak i kön Frankrike. Dessa länders ekonomier ifrågasätts allt mer av marknaden. Det är inte slut med att lämna räddningspaket till Grekland, Portugla, Irland och Spanien. Även Italien och Frankrike kommer i ett något längre perspektiv behöva stöd. Marknaden kommer nämligen inte att vara beredd att låna ut pengar till ett lågt pris till dessa länder.

Med Eurons införande har Europa fått ett nytt strukturproblem.
Det är dags att ta tag i det genom att avskaffa Euron. Det är hög tid att erkänna Euron som ett misslyckande, länk. 

Euron: många små efterträddes av några få och stora risktagare

Skulle någon kunnat tänka sig detta för ett år sedan?

Risk för sänkt kreditrating samtidigt för: Belgien, Estland, Finland, Frankrike, Holland, Irland, Italien, Luxemburg, Malta, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tyskland och Österrike.

Följande riskerar då en sänkning i hela två steg: Estland, Frankrike, Irland, Italien, Malta, Portugal, Slovakien, Slovenien och Spanien.

Det är inte någon dr Doom som spekulerar i detta. 

I stället är det ratinginstitutet Standard & Poors, länk som officiellt publicerat detta som ett meddelande. Sannolikheten är över 50%.

Att projektet Euron är över i sin nuvarande form är klart. Den stora frågan är bara vad som kommer efter. Ju längre politikerna försöker förlänga livet syntetiskt, dess större skada för samhällsekonomierna.

Fortfarande verkar det största hindret mot att göra rätt vara psykologiskt, länk, länk. Politikerna vägrar, vågar inte inse verkligheten så som den är. Projektet fungerar faktiskt inte.

Tyvärr kan nämligen inte risker lagstiftas eller struktureras bort. Det gäller även valutakursrisker mellan olika ekonomier och ekonomiska förutsättningar. 

I varje riskekvation kommer någon att få ta den slutliga risken. I fallet euron blev det regeringarna som övertog den från marknaden. I stället för att ett antal företag tog valutarisker tog regeringarna över ansvaret för att hantera risken. 

När man lägger samman de små riskerna hos var och en av aktörerna blir beloppet mycket stort. Över tid gigantiskt. ljuset av detta blir Standard & Poors hot inte märkligt. Det är ganska naturligt och logiskt. 

Euron är död! - Leve Euron!

Nu klämtar klockan för Euron, länk.

Många, framförallt politiker har haft en vilja att det ska fungera.

Det är möjligt att experimentet hade fungerat hjälpligt om alla följt reglerna och ingen fuskat.

Nu har man vissa inom samarbetet fuskat andra har brutit mot reglerna och ytterligare några har gjort både och.

Nu vill politikerna rädda sitt Babels torn.

Som vanligt är det politiker som kommer med lösningar som tar bort risken för de som placerat oförsiktigt. Budskapet blir som vanligt: oskicklighet, fusk och spekulation lönar sig. Det gäller både privata placerare och nationer.

På något annat sätt kan man inte tolka EUs toppolitiker.

Nu gäller räddningsplanen Grekland. Problemet är att det inte är det enda och sista landet i kris.

I stället ser vi Italien, Frankrike och Belgien vara på tur att pressas av marknaderna. Deras ekonomier tål inte närmare granskning

Greklandskrisen går att lösa med en bibehållen euro.

Nästa och större kris går inte att lösa med en bibehållen euro.

Det vi ser nu är konstgjord andning.

Euron kanske inte är hjärtdöd ännu, men förvisso är den hjärndöd.

Stöd en grek

I dag demonstrerar grekerna mot kraven på nedskärningar, länk, länk, länk, länk.

Sent på eftermiddagen nåddes bloggen av ett mail från vännen Lars.

Texten var kort och kärnfull:

"Stöd en grek - bli fadder idag!

Hjälp Kostas, Dimitrios och Georgiosodupulopululosos att få det fortsatt bra hemma i Grekland,
de riskerar nämligen hemskheter i sitt hemland som t.ex.
- betala skatt

- behöva gå till jobbet varje dag
- jobba längre om dagarna än 09-15

- inte få sina 14 månadslöner om året
- inte få gå i pension vid 50 år ålder med 96 % av lönen

Ge din gåva redan idag.

SMS Souvlaki till 72 500
Sms:et kostar 16 000 kr + ev operatörsavgifter."

Dags för slutspelet kring den Grekiska skuldkrisen

Om det hade varit fotboll eller ishockey hade vi talat om slutspel, länk, länk, länk. Nu gäller det Euron och skuldkrisen i Grekland. Då blir det svårare att veta vilket begrepp man ska använda sig av.

Allt talar för att Grekland inom 2-3 veckor inställer betalningarna. I och för sig inget oväntat. Grekiska statspapper kommer då omedelbart att förlora stort i värde omedelbart. Värdet på dem kommer att minska med minst 30% och sannolikt mellan 40-50%.

Nästa effekt är hur kommer andra finansaktörer att betrakta franska och tyska banker som är hårdexponerade mot Grekiska statspapper.

-Kommer marknaden att våga handla med dem?

-Om ja, då blir det "bara turbulent" under en period.

-Om nej, då krävs det insatser. Den franska riksbanken och Bundesbank kommer att tvingas hålla dessa banker och sannolika andra med likviditet. Då fungerar systemet i alla fall.

I nästa steg av en räddningsaktion krävs det att kapitalet återställs i enlighet med Basel deklarationen. Vem är villig att satsa pengar i dessa banker?

-Kanske kinesiska intressen och/eller arabiska.

Bloggen tror inte att riksbankerna i Frankrike och Tyskland vågar chansa. Man kommer att förse sina bankerna med likviditet så att vi aldrig får veta om andra finansaktörer tar risk på dessa banker. I vart fall får vi aldrig veta de något om de fulla konsekvenserna. Sannolikt vågar ingen utforska detta.

En annan obehaglig fråga är: lyckas man isolera misstron.

Om man lyckas med det, blir det "bara" en betydande kris.

Om man inte lyckas med det: skapas kaos.

Att Grekland kommer att får lämna eller lämnar Euron är väl närmast en självklarhet. I vart fall en lågoddsare. Frågan är i stället vilka fler länder tvingas göra det?

Just nu ser vi den mentala uppladdningen från Greklands sida. Man prövar att lägga skulden på andra för att skapa en konflikt som inte går att lösa. Inte klokt, men det är den väg man verkar valt.

Euron ett gigantiskt feltänk

Då närmar vi oss vägs ände när det gäller euron. Projektet var ett byråkraternas och politikernas Babels torn. Alla europeer skulle ha en valuta. På något sätt skulle euron bli en förlängning av den fria rörligheten. I stället skapade man ett system som avlägsnade de lokala problemen från de lokala lösningarna. Det var ett feltänk.

1999 kom valutan elektroniskt. Den 1 januari 2002 infördes Euron fullt ut. I dag har 17 länder denna valuta och cirka 330 miljoner människor denna valuta som "sin".

Uppslagsverket wikipedia säger som så här om för och nackdelarna med stora respektive små valutor: "Två olika effekter har betydelse för om ett valutaområde är fördelaktigt. Å ena sidan innebär ett mindre, homogent valutaområde att penningpolitiken kan finjusteras efter de lokala förutsättningarna. Ett större, heterogent valutaområde innebär en sämre anpassad penningpolitik och kan vara mer utsatt för asymmetriska chocker. Å andra sidan innebär ett större valutaområde att en asymmetrisk chock sprids över hela regionen och att kostnaderna inte koncentreras till enskilda områden, som de skulle ha gjort om devalvering var möjligt för att reducera de utsatta områdenas köpkraft."

Det politikerna underskattat är de negativa effekterna av stora valutor och underskattat den positiva effekterna av små valutor, länk. Dessutom bygger ett valutasamarbete som euron på att alla ingående länder är lojala mot varandra. Inget fusk ska tillåtas.

Nu står Europa inför sannolikt minst två statsbankrutter; i Grekland, länk och i Portugal. Den typen av påfrestning kommer inte euron att tåla, länk. I stället kommer de små valutornas revansch. Det går faktiskt att förena många små valutor med fria kapitalrörelser.

Frågan är bara när EUs regeringar tar konsekvenserna av dessa insikter.

Andra bloggar: Lena Sommestad,

Eurokrisen fördjupas

I en debattartikel i dagens Financial Times, länk lanserar Luxemburgs statsminister Jean-Claude Juncker och den italienske finansministern Giulio Tremonte, länk, länk ett förslag om gemensamma europaobligationer. Populärt kallas de för E-obligationer. Dessa obligationer ska vara ett komplement till de enskilda ländernas egen obligationsupplåning. Herrarna vill att förslaget ska genomföras redan under december månad i år!

Upplåningen som kommer att bli gigantisk ska på sikt motsvara 40% av EUs BNP om förslaget går igenom.

Det kommer att innebära att länder som fuskar med statistik och som inte följer reglerna i alla fall kommer att få lån för att driva sin verksamhet. Det nationella ansvaret för statsskulder kommer i allt väsentligt att försvinna. Utvecklingen är naturligtvis mycket oroande, länk. Nästa generations eurokriser kommer om förslaget genomförs att drabba hela eurokollektivet och inte enskilda länder.

Obligationsinvesterare köper inte 90% kurant oxfilé. De köper 100% kvalitet. Med Junkers och Tremontes förslag försöker man tvinga investerarna att köpa secunda varor. Det accepterar ite marknaden utan att få betalt i höga premier.

Dessutom är det mycket tveksamt om förslaget är förenligt med de grundläggande traktaten inom EU.

Vad vi talar om nu är nästa generations krisländer. Det är inte bara Spanien, utan även Frankrike och Italien.

Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble har gått i taket över detta. För hans land skulle detta innebära höjda kostnader för statsskulden.

Andra uppgifter gör gällande att Angela Merkel hotar att lämna eurosamarbetet, länk.

Eurons stora kris är inte över. Den har bara börjat.

Sannolikheten för att valutan inte kommer att överleva i sin nuvarande form blir allt större.

En Euro utan Tyskland har ingen kredibilitet.

Eurons olika kriser

Eurokrisen är en kris i många olika dimensioner, länk.

Den första krisen är en tilltroskris.

-Kan man lita på statistik i euroländerna?

-Kan man lita på att ledande politiker och tjänstemän säger saker som de upplever som sannolika och korrekta eller talar man för kortsiktiga syften?

-Kan man lita på att euro-länderna betalar sina skulder och inte tar på sig för stor skuldkostym?

För marknaderna är detta en mardröm. De vill i varje läge kunna känna trygghet. Tilltroskriser är det värsta marknaden vet. Det kan vara marknaden som "avskaffar" Euron.

Den andra krisen är en strukturkris.

I en artikel på e.24 skriver man så här: "Att lämna nya garanterade lån till Grekland och nu även Irland sänker visserligen räntenivån på skulderna jämfört med de riskpremier som kapitalmarknaden kräver, men det löser inte de underliggande problemen. Detta är först och främst att ländernas ”exportmotor”, (inklusive turistindustrin) både är underdimensionerad och, efter år av alltför hög inhemsk löneinflation, har en mycket svag konkurrenskraft för att svara upp mot ländernas samlade privata och offentliga skulder."

Den tredje krisen har att göra vilka länder som är i riskzonen och vilka som är säkra.

I dag talas det om, Grekland, Irland. Portugal och Spanien.

Länder som Frankrike och Italien är också potentiella krisländer.

Kommer detta att bli en pågående "round robin" tävling där inget euro-land kan känna sig säkert?

Att kunna känna trygghet för ett antal ekonomier i euro-zonen att ett oavvisligt krav för att euron ska överleva.

Upplever marknaden att dessa finns?

Den fjärde krisen gäller om euro-experimentet är en felaktig tanke eller om de som sker just nu är övergående barnsjukdomar.

I en värld med rörliga växelkurser mellan olika länder finns stora möjligheter för enskilda länder att justera sin konkurrenskraft gentemot omvärlden. Sverige är ett exempel på detta som successivt devalverat sig ur konkurrenskraftskriser.

En "stor" valuta ger mycket mindre utrymme att driva ekonomisk politik än ett antal lokala valutor. I en perfekt värld skulle sannolikt fler valutor än var det finns länder vara optimalt. Däremot får de som handlar över gränserna ta riskerna.

Euron var tänkt att förenkla. Frågan är om tanken var rätt?

Den femte krisen gäller om eurokrisen och en eventuell eurokollaps kommer att rasera fler strukturer.

Kommer EU att överleva en död Euro?

Den sjätte krisen gäller vem ska ta ansvaret för att länder inte kan leva upp till sina förpliktelser.

-Är det primärt marknaden eller är det staterna?

Hittills har staterna tagit ansvaret i krisen. Marknaden som är mest effektiv att hantera risk har sluppit ta några förluster. En riskomfördelning från professionella aktörer till stater har skett. Det är sannolikt en mycket olycklig utveckling.

Den sjunde krisen handlar i vilket sammanhang Euron föddes.

Fria kapital rörelser över gränserna var ett slagord när sedlar och mynt i Euro började distribueras den 1 januari 2002. Utvecklingen mot mer av fria rörelser över gränserna har avstannat. I stället har en form av miniprotektionsm blivit mode bland politikerna. Fria rörelser av människor är inte längre lika mycket i tiden längre. Marknaden ska nu regleras mer. Det gynnar inte Euron. En ekonomisk "Tea party" rörelse kanske krävs i Europa för att ett sammanhang skapas för att valutan ska kunna överleva.

Många fackekonomer är nu tveksamma till om Euron överlever. Samma ekonomer applåderade införandet. Förutsättningen för att euron ska överleva är ökad transparens hos alla länder i samarbetet. Granskning av statistik ska kunna ske av aktörer utanför regeringskorridorerna. Det viktigaste styrverktyget för regionala ekonomier, valutakursen är borta. Trots detta fungerar USA bra. Vad kan Euron lära sig av USAs sätt att använda dollarn.

USA har till exempel regionala kontor för Federal Reserve bank. Är detta något den Europeiska centralbanken borde fundera på?

Andra medier: dn.no, dn.no, e24.se, the Times,