Så var det dags för en ny opinionsundersökning, länk.
Den här gången är det DN/Ipsos, länk som publicerar. Både kristdemokraterna och centern är under 4 procentspärren.
Ett parti som kräver stödröster är ett stort problem för regeringen Reinfeldt.
Två partier gör att regeringen sitter löst. Det är närmast ett olösligt problem.
Socialdemokraterna minskar. Sannolikt beror detta på att man nu presenterar lite av vad man vill göra. Det är sällan ett framgångskoncept. I tystnaden ökar varje stort parti. När man presenterar politik däremot sjunker väljarstödet. En märklig, men tydlig sanning.
Detta drabbar nu socialdemokraterna. Socialdemokraterna under Mona Sahlin märkte detta tydligt. En tyst Sahlin, var opinionsmässigt ett bra Sahlin. Det var först sedan hon presenterat förslag som hon ifrågasattes. I socialdemokraterna är dessutom den inre oppositionen den besvärligaste opinionsmässigt. Det är den som drar igång mediadreven.
Socialdemokraterna gjorde enligt dem själva ett katastrofval 2006, med 34,5% av väljarstödet.
2010 beskrev man samma katastrof, men nu på nivån 30,66%.
Sannolikt kommer 2014 års val om partiet är "framgångsrikt" hamna mellan 30 och 35%.
En socialdemokratisk statsminister stödd av miljöpartister och vänstern kommer att ha det svagaste väljarstöd någon socialdemokratiskt ledd regering haft. Det är paradoxen socialdemokratin går mot.
Miljöpartiet är nu uppe strax under rekordsiffrorna, länk i opinionsundersökningarna. Partiet lyckas bättre i undersökningar än när det verkligen gäller.
Sverigedemokraterna är uppe i 5,8%.
Båda dessa partier finns egentligen inte i mittenfåran. De har funnit sina nischer.
Båda partierna kan hamna uppåt 10%.
I politikens mitten är det numera så trångt att det mer liknar ett svart hål. Partierna närmast sugs in där. Alliansregeringens budget verkar mer vara ett sätt att omöjliggöra för socialdemokraterna att behålla sina ståndpunkter. Vem som är slösa och spara av socialdemokrater om moderater blir mer en tillfällighet.
Ett parti som rimligen borde ge upp kampen om mitten är centern.
Ska man överleva krävs:
1) att man går åt höger ut och driver tydligt liberala frågor och
2) levererar lösningar på högerkanten i den liberala fåran.
Partiet har allt för mycket talat om vad man vill göra. Leveranserna har blivit för små och kompromisserna för stora. Partiet har ett trovärdighetsproblem i många dimensioner.
En ny stabschef finns nu vid Annie Lööfs sida, Magnus Andersson. Han har kvalifikationerna för att kunna lyfta centern ur krisen. Frågan är bara om partiet internt är moget för de förändringar som Lööf/Andersson kan vilja presentera.
Centern är illa ute. Kanske till och med värre ute än kristdemokraterna. Det är svårare för centern att få moderata stödröster i dagens läge än kristdemokraterna. För att få stödrösterna krävs en tydlig trovärdig liberal linje. Det skulle kunna attrahera en del moderata röster på högerkanten.
Kristdemokraterna har levererat. Problemet i deras fall är: till vem och varför?
Man har flörtat med snart sagt alla konservativa grupperingar. Samtidigt är den naturlige kristdemokratiske kärnväljaren en något äldre man eller kvinna stabilt förankrad i kristenheten, oftare på den frikyrkliga kanten.
Som tydligare profilerat pensionärsparti på samma värdemässiga grund skulle partiet också ha framgång. Problemet verkar vara att partiledningen inte riktigt vill satsa på det säkra och kanske tråkiga kortet. Vem minns inte kristdemokraternas mycket underliga valaffischer förra valet?
Jan Björklund överlever kanske till 2014 års val. I annat fall lär han få byta jobb efter nästa val. Partiet känns trött, men har överlevt som skolparti.
För moderaterna blir valet 2014 mer en fråga om hur bra eller dåligt det går för andra partier. Samtdigt tar den moderata ledningen det säkra före det osäkra och startar en maratonmobilisering nu, länk. Någonstans runt 30% av väljarna lär lägga sin röst på partiet. Det spelar inte så stor roll vad man gör.
Det gäller i stället att undvika katastrofer.
Den här gången är det DN/Ipsos, länk som publicerar. Både kristdemokraterna och centern är under 4 procentspärren.
Ett parti som kräver stödröster är ett stort problem för regeringen Reinfeldt.
Två partier gör att regeringen sitter löst. Det är närmast ett olösligt problem.
Socialdemokraterna minskar. Sannolikt beror detta på att man nu presenterar lite av vad man vill göra. Det är sällan ett framgångskoncept. I tystnaden ökar varje stort parti. När man presenterar politik däremot sjunker väljarstödet. En märklig, men tydlig sanning.
Detta drabbar nu socialdemokraterna. Socialdemokraterna under Mona Sahlin märkte detta tydligt. En tyst Sahlin, var opinionsmässigt ett bra Sahlin. Det var först sedan hon presenterat förslag som hon ifrågasattes. I socialdemokraterna är dessutom den inre oppositionen den besvärligaste opinionsmässigt. Det är den som drar igång mediadreven.
Socialdemokraterna gjorde enligt dem själva ett katastrofval 2006, med 34,5% av väljarstödet.
2010 beskrev man samma katastrof, men nu på nivån 30,66%.
Sannolikt kommer 2014 års val om partiet är "framgångsrikt" hamna mellan 30 och 35%.
En socialdemokratisk statsminister stödd av miljöpartister och vänstern kommer att ha det svagaste väljarstöd någon socialdemokratiskt ledd regering haft. Det är paradoxen socialdemokratin går mot.
Miljöpartiet är nu uppe strax under rekordsiffrorna, länk i opinionsundersökningarna. Partiet lyckas bättre i undersökningar än när det verkligen gäller.
Sverigedemokraterna är uppe i 5,8%.
Båda dessa partier finns egentligen inte i mittenfåran. De har funnit sina nischer.
Båda partierna kan hamna uppåt 10%.
I politikens mitten är det numera så trångt att det mer liknar ett svart hål. Partierna närmast sugs in där. Alliansregeringens budget verkar mer vara ett sätt att omöjliggöra för socialdemokraterna att behålla sina ståndpunkter. Vem som är slösa och spara av socialdemokrater om moderater blir mer en tillfällighet.
Ett parti som rimligen borde ge upp kampen om mitten är centern.
Ska man överleva krävs:
1) att man går åt höger ut och driver tydligt liberala frågor och
2) levererar lösningar på högerkanten i den liberala fåran.
Partiet har allt för mycket talat om vad man vill göra. Leveranserna har blivit för små och kompromisserna för stora. Partiet har ett trovärdighetsproblem i många dimensioner.
En ny stabschef finns nu vid Annie Lööfs sida, Magnus Andersson. Han har kvalifikationerna för att kunna lyfta centern ur krisen. Frågan är bara om partiet internt är moget för de förändringar som Lööf/Andersson kan vilja presentera.
Centern är illa ute. Kanske till och med värre ute än kristdemokraterna. Det är svårare för centern att få moderata stödröster i dagens läge än kristdemokraterna. För att få stödrösterna krävs en tydlig trovärdig liberal linje. Det skulle kunna attrahera en del moderata röster på högerkanten.
Kristdemokraterna har levererat. Problemet i deras fall är: till vem och varför?
Som tydligare profilerat pensionärsparti på samma värdemässiga grund skulle partiet också ha framgång. Problemet verkar vara att partiledningen inte riktigt vill satsa på det säkra och kanske tråkiga kortet. Vem minns inte kristdemokraternas mycket underliga valaffischer förra valet?
Jan Björklund överlever kanske till 2014 års val. I annat fall lär han få byta jobb efter nästa val. Partiet känns trött, men har överlevt som skolparti.
För moderaterna blir valet 2014 mer en fråga om hur bra eller dåligt det går för andra partier. Samtdigt tar den moderata ledningen det säkra före det osäkra och startar en maratonmobilisering nu, länk. Någonstans runt 30% av väljarna lär lägga sin röst på partiet. Det spelar inte så stor roll vad man gör.
Det gäller i stället att undvika katastrofer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar