Ny opinionsundersökning

Missnöjet med de etablerade politikerna sprider sig i väljarkåren. Enligt tidningen metros senaste väljarbarmeter i samarbete med Yougov får Sverigedemokraterna hela 12,5%, länk.
Trots 45,8% för en splittrad rödgön opposition skulle man inte kunna bilda regering. Alliansen får 41,3% av rösterna.

För Fredrik Reinfeldt, länk är den långa tiden vid makten en utmaning.
Han måste förnya både varumärket Alliansen och Moderaterna.
Väljare är alltid tveksamma till att välja samma regering tre val i följd.
Kanske är det något med tilltalet som också måste förändras, länk.

Å andra sidan lyckas inte oppositionen övertyga. En socialdemokrati som är tyst som en mus lär inte blir mer attraktiv när man berättar om sin politik. 30%, mycket mer lär det inte bli.

Det är upplagt för att valresultatet 2014 ritar om den politiska kartan i flera dimensioner.
Orsaken lär vara Sverigedemokraterna.
Om man får 10 eller 15% av rösterna lär vara en akademisk fråga.
Väljarnas val av Sverigedemokraterna är mera mot något än för något

Nya opinionsmätningar

Bland socialdemokrater menade man först att man hittat Anders Borgs överman.
Möjligen med den reservationen att det var en kvinna i stället för en man. Det var självklart mycket bättre. Numera verkar uppsluppna socialdemokrater mena att Magdalena Andersson är originalet och Anders Borg kopian.  Skillnaden mellan dem båda är liten. Det blir mycket av personlig smak som avgör och ganska lite av politik.

I senaste Lördagsintervjun med Tomas Ramberg gör Andersson bra ifrån sig.
Lika bra som Anders Borg skulle göra. Skillnaden dem emellan är att Borg kan spela på att han är mer av politisk outsider än Anderssson.

Det enda mera konkreta budskapet Magdalena Andersson gav är att en socialdemokratiska regering kommer att avskaffa läx-Rut, länk.

Här ligger ett av problemen för socialdemokratin nu ska man bedriva Allianspolitik, men bättre än Alliansen och Borg. Avvikelserna bli små och inga kioskvältare.
Finansminister Borg däremot ska driva socialdemokratisk politik bättre än socialdemokraterna.
I opinionen har detta skapat två partier som verkar ha en övre potential på strax under 35%, vardera. I normalfallet innebär detta att de två partierna attraherar mellan 60-70%. Resten varierar.
Vanligen är spannet ännu mindre, länk.

Inom socialdemokratin sprider nu förvåningen ut sig. Vi är inte ett 40% parti.
Nej, sannolikt ligger den övre gränsen nu kring 35%.
Det innebär att Mona Sahlin gjorde mycket bra ifrån sig i sitt katastrofval. Detta tar lång tid för socialdemokraterna att acceptera. Ju fortare man kommer över att historiens siffror aldrig kommer att bli nutidens, dess bättre.

Moderaterna, däremot verkar ha nyktrat till och inser att mellan 30-35% är mycket bra.
 Att vara största parti ger en psykologisk skjuts framåt länk.

Intresset kommer under lång tid att ligga kring om missnöjespartiet i Svensk politik sverigedemokraterna kommer att bli vågmästare eller ej, länk, länk.

Krisen i Alliansens två småpartier kommer också att generera många rubriker.
Man har svårt att svara på frågan om varför man finns, helt enkelt.

Här har kristdemokraterna det lättare rent teoretiskt, länk.  Det skulle opinionsmässigt fungera att vara ett moralkonservativt missnöjesparti. Å andra sidan skulle det innebära att man kom närmare sverigedemokraterna. Det vågar man inte.
Ledningen är sedan länge förbrukad och den store ledare i Bryssel, Alf Svensson har hilltills inte velat komma tillbaka som frälsare.

Centern hade en unik möjlighet att profilera sig som ett liberalt parti i Sverige. I internets guldålder skulle man kunna ha blivit ungdomens och storstädernas parti.
Nu föll man på trovärdigheten i förverkligandet.
FRA kompromissen var minst lika allvarligt opinionsmässigt som Barsebäckskompromissen för många år sedan. Skillnaden är att då hade man 25% av väljarna. I dag riskerar de felaktiga besluten att radera ut paritet. Man riskerar bli en åsiktsmaskin med mycket pengar, men utan plats i parlamentet. Alternativet att gå tillbaka och bli landsbygdens parti och ett nästan-borgerligt parti är allt för riskabelt. Även om en del krafter inom partiet verkar för detta.

Frågan är o sverigedemokraterna blir vågmästare med både ett och två av småpartietna utanför riksdagen. Ju närmare valet vi kommer blir också frågan om det finns ett regeringsalternativ till Alliansen? Det finns tre partier, men så mycket mer är det inte säkert. Om de klarar det gemensamt är mycket osäkert.

Ny opinionsundersökning

Vad blir konsekvenserna av det som en del kallar granskningen av sverigedemokraterna, länk, länk, länk?
Andra kallar det drevet mot Sverigedemokraterna.
Partiet själv kallar det för att man är förföljd av media.
Det är bland annat detta senare som gör att partiet ökar i opinionsmätning efter opinionsmätning.

Vad som blir de opinionsmässiga konsekvenserna börjar nu framskymta, länk.
Partiet verkar ha ett stöd i opinionen som frö närvarande motsvarar strax under 9 procent.
Man ökar sina sympatier bland väljarna. Med exakt hur mycket är oklart.
Den typiska SD väljaren är en äldre lågutbildad man. Partiet har i flertalet opinionsundersökningar seglat upp som vågmästare i riksdagen, länk.

Media ska granska. Det gäller alla partier.
Samtidigt gäller det också att kritiskt granska politik och politiska förslag.  Här är media sämre när det gäller invandrings och flyktingpolitiken.
Medierna måste bli ännu mera pedagogiska, framförallt när det gäller granskningen av politiken och förslagen på dessa områden. I orostider som dessa är det lätt att falla för "enkla lösningar".

Grunden för upp- och nedgångar i politiken är trots allt politikerna.
Medierna är bara förmedlare och deras inverkan finns på marginalen.
Invandrar och integrationspolitiken verkar inte i alla delar vara förankrad bland medborgarna.
Inte sällan har de etablerade partierna ett attitydproblem när man presenterar denna politik.
Dessutom saknar man förvånande nog grundläggande pedagogisk förmåga inom dessa politikområden.

Sverigedemokraterna lär inte på kort och medellång sikt försvinna ur svensk politik.
De verkar kunna attrahera kring var tionde väljare. I orostider kommer man att utgöra missnöjesalternativet. Det blir sättet att säga nej till etablissemanget.

Vad de etablerade politikerna bland annat har misslyckats med är att förklara grundläggande samband. Invandrare är i grunden ett viktigt tillskott för att säkerställa ekonomisk utveckling. Däremot fungerar inte allt i invandrings och flyktingpolitiken perfekt. Det gäller för de etablerade partierna att man har lösningarna.

Politiken måste också våga ta ställning för traditioner och kulturarv i vårt samhälle. Det är inte utlänningsfientligt.
De debatter som pågår om hur religionsneutral skolan ska vara väcker ibland löje.
Det är inte invandrare som driver en del av dessa absurda diskussioner.
Det är byråkrater som tror att man på detta sätt bäst undviker att göra fel
Genom att "avhistorifiera" och "avkulurisera" framförallt skolan och dess "högtider".

Utan invandrarna skulle många samhällsektorer stå stilla.
Låt inte "politisk tjurkskallighet" på detaljplanet stå i vägen för detta faktum. Det krävs förändringar inom alla politikområden.
Allt måste kunna diskuteras och ifrågasättas.
Sedan kommer vi inte att vara eniga om allt
Här finns utmaningen.

Sverigedemokraterna igen

Sverigedemokraterna ökar i väljarsympatier, länk.
Det har framgått av den senaste tidens opinionsundersökningar.

I SvD försöker några statsvetare reda ut varför, länk.
De tre statvetarena är: Ulf Bjereld, Marie Demker och Jonas Hinnfors. De använder sin plattform som just statsvetare för att göra en politisk marketing, vilket inte på något sätt är fel.  Deras uppfattning om partiet framgår klart. De har negativa förtecken.
Det som gör deras debattartikel problematisk är att de inte tydligt deklarerar sin förförståelse av sverigedemokraterna och att de inte markerar att detta inte är en vetenskapligt baserad artikel. Det är faktiskt en helt vanlig debattartikel. På något sätt försöker de rida på den vetenskapliga integriteten och ovälden.

Deras sätt att debattera är en av förklaringarna till varför sverigedemokraterna ökar. Debattörer är inte helt tydliga med sina syften. De tre kommer med ett inlägg om sverigedemokraterna som är rent politiskt. De har ganska begränsad vetenskaplig bas för sina yttranden. I stället förfasas de över sverigedemokraternas framgångar. På samma sätt agerar många ur det så kallade etablissemanget.
Man åberopar viss kompetens på ett område för att legitimera sitt avståndstagande. Detta tror man kommer att stoppa sverigedemokraterna.

Låt mig deklarera bloggens inriktning. Den sympatiserar inte med sverigedemokraterna. På liberal värdegrund menar vi att invandring främjar välstånd. Frihandel, fria rörelser av varor och människor gör att demokratin når fler och utvecklas. En betydande del av Sveriges välstånd bygger på invandrare eller barn och barnbarn till invandrare. Det finns anledning att vara mycket stolt över detta. Slutenhet i olika dimensioner har aldrig varit en framgångsfaktor. Detta är värdegrunden.

Nästa steg i debattartikeln är argumentet om att Sverige är bäst i världen när det gäller integrationspolitik. Det brukar underförstått innebära att man inte ska debattera denna. Detta är märkligt för att även detta politikområde har förbättringsområden. Att vilja förändra inom detta invandrings- och integrationspolitiken har varit detsamma som att vara emot. Det är i mångt och mycket ett medias och politikens ansvar att det blivit så. Detta senare är förmodligen en av de viktigaste framgångsfaktorerna för partier som sverigedemokraterna.

Statsvetarna är smartare än att falla i den fällan. De menar klokt nog att man ska debattera effekterna av den nuvarande integrationspolitiken. Vanligen är det underförstått tabu. I stället menar man att "det finns inget skäl att låta bli att diskussionen om integrationspolitiken handla om sverigedemokraterna".  Problemet är många av de etablerade partierna låtit bli att debattera detta politikområde alldeles för länge. Det borde inte vara svårare att debattera detta än andra områden.
Genom underlåtenheten har sverigedemokraterna fått mera utrymme än vad man förtjänar.

Problemet är inte att det blivit trångt i politikens mitt, som debattörerna hävdar. Egentligen är inte invandrings- och integrationspolitik något som finns på politikens ytterkanter. Problemet är att diskussionerna varit närmast tabu.

Nu gäller det att ta denna debatt med och utan sverigedemokraterna.
Inte som en viktigare debatt. Inte som en mindre viktig debatt. Utan som en debatt som alla andra.

Senaste SIFO undersökningen

Senaste SIFO undersökningen, länk visar som vanligt på kris för centern och kristdemokraterna.
De rödgröna leder över alliansen. Som vanligt ser vi också en stigande trend för sverigedemokraterna. Riksdagen kommer av allt att döma få en regering som har sverigedemokraterna som vågmästare.

Förändringar i omvärlden som en fördjupad ekonomisk kris kan snabbt förändra spelplanen.
Det viktigaste är trots allt vilken politik tänker sig de tre omaka partierna, som kallas rödgröna föra? Socialdemokraterna har inte visat sina kort. Än mindre har man gjort det tillsammans.

Man har anledning att fundera över hur dyrt vänstern kommer att sälja sig.
Priset kan bli så högt pris att det finns ett regeringsalternativ, en fortsatt Alliansregering. I fortsatt minoritet (givet att SIFO siffrorna står sig).

Ny opinionsundersökning

Så var det dags för en ny opinionsundersökning, länk.
Den här gången är det DN/Ipsos, länk som publicerar. Både kristdemokraterna och centern är under 4 procentspärren.
Ett parti som kräver stödröster är ett stort problem för regeringen Reinfeldt.
Två partier gör att regeringen sitter löst. Det är närmast ett olösligt problem.

Socialdemokraterna minskar. Sannolikt beror detta på att man nu presenterar lite av vad man vill göra. Det är sällan ett framgångskoncept. I tystnaden ökar varje stort parti. När man presenterar politik däremot sjunker väljarstödet. En märklig, men tydlig sanning.
Detta drabbar nu socialdemokraterna. Socialdemokraterna under Mona Sahlin märkte detta tydligt. En tyst Sahlin, var opinionsmässigt ett bra Sahlin. Det var först sedan hon presenterat förslag som hon ifrågasattes. I socialdemokraterna är dessutom den inre oppositionen den besvärligaste opinionsmässigt. Det är den som drar igång mediadreven.

Socialdemokraterna gjorde enligt dem själva ett katastrofval 2006, med 34,5% av väljarstödet.
2010 beskrev man samma katastrof, men nu på nivån 30,66%.
Sannolikt kommer 2014 års val om partiet är "framgångsrikt" hamna mellan 30 och 35%.
En socialdemokratisk statsminister stödd av miljöpartister och vänstern kommer att ha det svagaste väljarstöd någon socialdemokratiskt ledd regering haft. Det är paradoxen socialdemokratin går mot.

Miljöpartiet är nu uppe strax under rekordsiffrorna, länk i opinionsundersökningarna. Partiet lyckas bättre i undersökningar än när det verkligen gäller.
Sverigedemokraterna är uppe i 5,8%.
Båda dessa partier finns egentligen inte i mittenfåran. De har funnit sina nischer.
Båda partierna kan hamna uppåt 10%.

I politikens mitten är det numera så trångt att det mer liknar ett svart hål. Partierna närmast sugs in där. Alliansregeringens budget verkar mer vara ett sätt att omöjliggöra för socialdemokraterna att behålla sina ståndpunkter. Vem som är slösa och spara av socialdemokrater om moderater blir mer en tillfällighet.

Ett parti som rimligen borde ge upp kampen om mitten är centern.
Ska man överleva krävs:
1) att man går åt höger ut och driver tydligt liberala frågor och
2)  levererar lösningar på högerkanten i den liberala fåran.

Partiet har allt för mycket talat om vad man vill göra. Leveranserna har blivit för små och kompromisserna för stora. Partiet har ett trovärdighetsproblem i många dimensioner.

En ny stabschef finns nu vid Annie Lööfs sida, Magnus Andersson. Han har kvalifikationerna för att kunna lyfta centern ur krisen. Frågan är bara om partiet internt är moget för de förändringar som Lööf/Andersson kan vilja presentera.

Centern är illa ute. Kanske till och med värre ute än kristdemokraterna. Det är svårare för centern att få moderata stödröster i dagens läge än kristdemokraterna. För att få stödrösterna krävs en tydlig trovärdig liberal linje. Det skulle kunna attrahera en del moderata röster på högerkanten.

Kristdemokraterna har levererat. Problemet i deras fall är: till vem och varför?

Man har flörtat med snart sagt alla konservativa grupperingar. Samtidigt är den naturlige kristdemokratiske kärnväljaren en något äldre man eller kvinna stabilt förankrad i kristenheten, oftare på den frikyrkliga kanten.

Som tydligare profilerat pensionärsparti på samma värdemässiga grund skulle partiet också ha framgång. Problemet verkar vara att partiledningen inte riktigt vill satsa på det säkra och kanske tråkiga kortet. Vem minns inte kristdemokraternas mycket underliga valaffischer förra valet?

Jan Björklund överlever kanske till 2014 års val. I annat fall lär han få byta jobb efter nästa val. Partiet känns trött, men har överlevt som skolparti.

För moderaterna blir valet 2014 mer en fråga om hur bra eller dåligt det går för andra partier. Samtdigt tar den moderata ledningen det säkra före det osäkra och startar en maratonmobilisering nu, länk. Någonstans runt 30% av väljarna lär lägga sin röst på partiet. Det spelar inte så stor roll vad man gör.
Det gäller i stället att undvika katastrofer.

Ny opinionsundersökning

Opinionsundersökningsinstituet SKOP publicerar en ny väljarbarometer, länk i dag, länk, länk, länk, länk.

Sedan valet 2010 har de två största partierna, moderaterna och socialdemokraterna ökat sin andel av väljarkåren från 60,8% till 65,9%. Två tredjedelar av alla väljare finns alltså hos två partier.

I valet 2002 stod dessa partier för 54% av väljarkåren. Alla övriga partier marginaliserats sakta, men säkert. Det kvittar egentligen om de finns till höger eller vänster. Det finns egentligen ett undantag och det är Sverigedemokraterna som verkar ha etablerat sig som vågmästarparti. Man ligger ganska stabilt kring 6%.

Miljöpartiet har tappat fart och är på väg mot 2010 års valresultat. Från toppnoteringen opinionsmässigt i höstas på 11,6% är man nu nere i 8,9%. 1,6% bättre än 2010 års val. Man syns och hörs inte mer än stödpartierna inom Alliansen. Katastrofpartiet framför alla andra är Kristdemokraterna. Nu är man nere på 2,9%, att jämföra med 5,6% vid valet 2010. Krismedvetandet hos kristdemokraterna är i det allra närmaste obefintligt. Sannolikt är partiet ett före detta riksdagsparti mycket snart.

Centern har inte fått någon Annie Lööf effekt, länk. En otydlig Maud Olofsson har efterträtts av en lika otydlig Lööf. Man har egentligen inga resultat att visa upp. När det kommer till kritan får man vika sig.

Moderaterna seglar fortfarande vidare på framgångsvinden från valet 2010. Socialdemokraternas uppgång gör att man nu är i nivå med valresultatet 2006. Mycket kan fortfarande hända i styrkekampen mellan de två stora. Ett verkar säkert tillsammans tar man allt mer av väljarna.

Den fördel moderaterna har är att man visar regeringsduglighet och att väljarna vet vad man tycker. Radarparet Reinfeldt Borg säljer fortfarande.
Socialdemokraterna har fortfarande inte sagt något om vad man vill. Man riskminimerar och håller tyst. Sannolikheten för att väljarna lämnar partiet om man tycker något tydligt är större än om man stilla tiger still. Precis som Mona Sahlin gjorde under perioden 2006-2008. Då gick partiet fram från 2006 år valresultat på 34,8% till 42,5% i september 2008. Tystnad hette framgångskonceptet då. Det är först under senhösten 2008 som siffrorna börjar vika. Detta sammanfaller med spekulationerna om att man skulle inleda ett samarbete med vänstern och att man börjar presentera sin politik.

Farhågorna om en förestående Allianskatastrof är överdrivna. Samtidigt är utmaningarna större än på länge. Som sittande regering måste man skapa vinnande visioner och politik. Här är regeringen svagare än vad man varit tidigare. Alliansregeringen räddades 2010 av en dålig opposition. En sådan gåva lär man inte få ett val till. 

Småpartier i kris

Så var det dags för en ny opinionsundersökning. Denna gång från SKOP. Moderaterna ångar vidare och har 35% av sympatierna. Socialdemokraterna ligger på 28%.

Kristdemokraterna borde få kalla korar av 2,8%. Centern borde också fundera på vad 3,8% indikerar. Båda dessa partier fick stödröster.

Kristdemokraterna klarade sig denna gång, men det är tveksamt om man gör det ytterligare ett val. Om inte krismedvetandet ökar så riskerar man att bli ett före detta riksdagsparti.

Centern har stämma i Åre när hösten börjar. Då börjar det blir dags att finna en ny partiledare, en mera liberal sådan.

Politikens utmaning: väljarna känner ingen politisk identitet

Synovate har publicerat en ny opinionsundersökning, länk, länk.

Moderaterna ångar på och har numera 35,2% av rösterna. Socialdemokraterna däremot har drygt 28% av väljarsympatierna. Kristdemokraterna skulle hamna utanför riksdagen med 3,8%.

Det vi ser nu är att trenderna fortsätter från valet, med undantag för Sverigedemokraterna som går kraftigt tillbaka.

Politiken blir lätt en opinionsmässig sifferexercis. De relativt snabba förändringarna som skedde under förra mandatparioden kan komma att upprepas. Här ligger en av politikens stora utmaningar. Medborgarna känner inte längre någon politisk identitet. Anders Lindholm. vd för undersökningsföretaget Demoskop problematiserar detta i en understreckare, länk i DN den 17 oktober. I artikeln säger han bland annat: "I början av oktober ställde Demoskop följande fråga till 1.000 röstberättigade svenskar: ”En del människor har en politisk identitet. Är det något av följande du anser stämmer in på dig?” Svaren fördelade sig enligt följande:

• Liberal 27 procent
• Socialdemokrat 23 procent
• Socialist 8 procent
• Konservativ 6 procent
• Nationalist 2 procent
• Inget av dem/vet ej 34 procent

Att en tredjedel av väljarna saknar ideologisk grund indikerar hur stor del av väljarkåren som inte heller har en tydlig partipolitisk hemvist. Bland dem under 30 år är hälften utan ideologi. Osäkerheten understryks ytterligare av att inte heller anhängare till de enskilda partierna har någon större grad av enhetlighet i sin ideologiska övertygelse."

Samtidigt blir skillnaden mellan partierna allt mindre. Moderater och socialdemokrater tävlar om att vara det bästa "arbetarpartiet". Vi kan också tala om att dessa partier genomför SM i socialdemokrati. Cirka 60-65% av väljarna deltar i denna tävling. På ett sätt man man säga att åsikterna hos väljarna inte har förändrats så mycket. Det är bara partierna som företräder dessa åsikter som skiftar.

Vad de gamla politiska ideologierna innebär är sannolikt okänt för det stora flertalet. Inte heller känner medborgare ett intresse för att engagera sig i partipolitiken. I detta spektrum ligger de stora utmaningarna inför valet 2014. Det kommer att bli frågorna som väcker engagemang som avgör valet.

Glöm inte heller att vi 2014 kommer att ha två val nära inpå varandra, Europaparlamentsvalet i juni och riksdagsvalet i september. Detta kommer att skapa spännande effekter.

Andra bloggar: Per Ankersjö, Johan Westerholm, Markus Berglund

Andra medier: SvD

Valet 2010: opinionsundersökningarna kommer att styra än mer i fortsättning

På måndag öppnar riksdagen. Riktningen kommer att pekas ut av regeringen. Vi vet sannolikt hur resultatet av regeringsförhandlingarna. Om inte det stora partiet agerar generöst läggs grus i maskineriet redan från början. Det är olyckligt om så sker. En minoritetsregering behöver en trygg bas för att kunna fatta de beslut som krävs. Om generositet ersätts med småsinthet finns risk för att regeringen inte överlever hela valperioden. En nyckelfaktor kommer att bli resultat från opinionsundersökningar. De mindre partiernas beteende kommer att styras av dessa. Det kommer att förstärka den underliggande politiska turbulensen.

Vi kommer ganska snart att se nya opinionsundersökningar som kommer att utlösa reptilhjärnereaktioner. Speciellt gäller detta kristdemokraterna som snabbt kan hamn i intervallet 2,5-3,5% av väljaropinionen. Det kommer att utlösa en ledningskris och revanschistiska krav.

Folkpartiet kommer sannolikt att ha en mera milt sluttande utveckling. Något senare kan vi förvänta oss en acceptans hos väljarna på mellan 5-6,5% procent. Det blir turbulent där också.

Centern har två trender. Den ena är Stockholmstrenden som är positiv. Den motverkas av glesbygdstrenden som är nedåtgående. Frågan är om dessa kan balansera varandra? Sannolikt kommer en del av stödrösterna försvinna nu. Det innebär att opinionssiffrorna kommer att i det korta perspektivet kommer att pendla mellan 4-5%.

Moderaterna kommer sannolikt att ha en positiv trend. De tillbakagångar moderaterna haft är framförallt reaktioner på lokalt mismanagement som delvis spillt över i riksdagsvalet. Vi har ser detta framför allt i Stockholmstrakten i kommuner som: Lidingö, Vaxholm, och Täby. Även andra kommuner i Stockholmstrakten har denna problematik, men mindre tydliga.

Nu har justeringar skett genom valet. I det korta perspektivet är dessa trender sannolikt brutna. Lokala opinionseffekter lokalt som spiller över till riksdagsvalet kommer att vara baserade på resultatet av politiken. Här gäller att man skapar vinnande team. Detta är en av de stora utmaningarna för moderaterna. I det korta perspektivet kan moderaterna öka på riksplanet till cirka 33-38%.

Socialdemokraterna däremot kommer att fortsätta den negativa trenden. Om man lyckas med en vändning är helt beroende av om man verkligen tar intryck av väljarnas dom. Centrala frågor är storstad-landsbygd och förhållandet till facket. Partiet måste bli självständigt för att kunna vända trenden. En analys av hur man skapar jobb är också central. Partiet kan i opinionsundersökningar falla ned mot 25% i det korta perspektivet.

Vänstern närmar sig en rejäl inre kris. Lars Ohlys ledarskap är utmanat. Politiken kommer sannolikt inte att ändras. En försoning med FI kan vara ett sätt att bredda basen. För detta krävs en ny ledare. Partiet kommer att balansera kring 4% spärren.

Miljöpartiet kommer sannolikt att gå en kräftgång. Uppgångstrenden är bruten. Kan man inte visa på resultat kommer den nedåtgående trenden att fortsätta. Allianskramare kommer att ställas mot Rödgröna kramare inom partiet. Den förlorande falangen kommer med sannolikt att i större utsträckning lämna partiet. Man är i desperat behov av resultat i någon stor kommun. Göteborg kommer här att vara partiets nyckel. Rörelser på plus minus 2% kring 8% strecket är att vänta.

Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen. Vi har anledning att tro på en fortsatt breddning av väljarunderlaget. Sannolikt kommer partiet att i det korta perspektivet att nå minst 7-8%. Misstag från andra partier kommer sannolikt vara viktigare än vad partiet själv gör. Åtminstone i det korta perspektivet.

Ett parti som inte kom in i riksdagen är piratpartiet. Aktualiteten i deras frågor har inte försvunnit. Det finns många ungdomar som har nätet och integritetsfrågor som hjärtefrågor. De kommer att bli ännu fler. Här har vi trenden som få talat om utanför piratpartiet.

Rent allmänt finns anledning att fråga sig hur valet kan blir mera tillförlitligt och resultaten komma snabbare. Det krävs lägre trösklar för personvalskandidater både på riksnivån och i lokalvalen. Skilda valdagar bör också starkt övervägas. Nästa vals stora utmaning kommer med stor sannolikhet bli valdeltagandet.

Andra medier: Aftonbladet

Andra bloggar: Johan Westerholm, Gun Svensson

Bloggen tar tempen på opinionsundersökningsföretagen

Valrörelsen har på många sätt varit opinionsundersökningsföretagens julafton. Detta kommentaras av e24.se, länk.

Nu verkar inte denna bransch enbart vara att skära guld med täljkniv. Tvärt om skulle Sverige vara ganska skakigt om näringslivet bara bestod av undersökningsföretag.

Vad som också är notabelt är att ägarförhållandena i undersökningsbolagen. De är i många fall snåriga. Tydlighet borde vara ett sätt att skapa trovärdighet. Detta har inte branschen tagit till sig. Att gamla politiker har ägarintressen är inte så underligt, däremot skulle man kanske tydligare redovisa detta.

Störst i Sverige är TNS Sifo som är ägt av den internationella PR byrån Burson Marseller. TNS Sifo omsatte 2009 256 miljoner. På denna omsättning hade man ett rörelseresultat på ynka 458 tusen. Resultat efter skatter var minus 5,5 miljoner.

Näst störst är Synovate. Här omsatte man 2009 143 miljoner. På denna omsättning hade man ett rörelseresultat på dåliga minus 18 miljoner. Resultat efter skatter var minus 8,9 miljoner.

På tredje plats kommer gamle moderatvännen Peje Emilssons Demoskop som också är branchens näst största företag. Man omsatte 2009 29 miljoner. På denna omsättning hade man ett rörelseresultat 3,2 miljoner. Resultat efter skatter var 600 tusen kronor.

United Minds som är ägt av av PR byrån Prime verkar mest ekonomiskt sunt.

Här omsatte man 2009 23 miljoner. På denna omsättning hade man ett rörelseresultat 3,85 miljoner. Resultat efter skatter var 2,24 miljoner.

Gamle chefen för Svenska Gallup, Alf Sjöström återfinns i Novus Group. Omsättningen var 2009 19 miljoner. På denna omsättning hade man ett negativt rörelseresultat med 642 tusen. Resultat efter skatter var minus 787 tusen.

Skop består av två bolag, SKOP research och Skandinavisk Opinion SKOP. Totalt omsatt man 17 miljoner 2009. Gemensamt rörelseresultat på 831 tusen och resultat efter skatter på 561 tusen.

För branschen som helhet blir bloggens betyg av ekonomin inte godkänt. Klassens ljus ekonomiskt är United minds som får väl godkänt.

Det blir spännande att se om valåret ger goda och nya intäkter och sundare ekonomi.

En annan intressant observation är att gammelmedia inte granskat branschen tidigare utan gör det först i slutspurten, man borde ju ha resurser....

Andra bloggar: Opassande, Lars Ericks blogg,

Andra medier: Svd, Svd, Aftonbladet,

Ska (s) vara landsbygdspartiet fackföreningsdemokraterna?

Expressen skriver i dag om en ny opinionsundersökning, länk.

De vanliga resultaten är inte längre några nyheter. Sveriges största parti heter moderaterna. Miljöpartiet blir valets vinnare. Sverigedemokraterna blir ett riksdagsparti Alliansen leder över oppositionen.

Det man talar mindre om är att folkpartiet i opinionsundersökningarna är det näst största Allianspartiet. Första reflektionen är om det håller ända in i kaklet. Erfarenheten säger nej. Centern mobiliserar oftast i slutet och borde kunna komma i kapp. I detta valet är jag tveksam. Det kommer att bli en uppryckning, men det är inte säkert att det räcker för att bli näst största Alliansparti.

I Stockholms stad utspelas något mycket spännande. Det är kampen om andraplatsen. Förstaplatsen innehas av moderaterna. Här är man ohotad. Frågan är om miljöpartiet blir ett större parti än socialdemokraterna. Detta är ett jämt lopp. På upploppet blir det sannolikt socialdemokraterna som med knapp marginal blir andra största parti.

För socialdemokraterna väntar en eftervalsdebatt. Man kan välja att göra som förra gången. Fokusera på ett antal mindre företeelser och säga att de förklarar allt. Det har den fördelen att man inte behöver ompröva någonting. Man blir då i praktiken landsbygdspartiet fackföreningsdemokraterna. Några arbetare att bygga sin medlems- och väljarkader på finns nämligen inte.

Den andra möjligheten är att man faktiskt gör en självrannsakan. I den ligger att man erkänner att de största skillnaderna i värderingar finns mellan landsbygd och storstad. Dessutom måste man fråga sig om det inte är dags att bli ett från fackföreningsrörelsen självständigt parti. Om man gör självrannsakan finns möjligheten att man överlever som parti och kan komma tillbaka. Gör man det inte tillhör man historien och inte framtiden.

Man kan göra "Nackarockaden". Ut med Sahlin och in med Bodström. Det hjälper inte oavsett vad man råkar tycka om Bodström. Socialdemokratins problem är ett strukturproblem. Det är bottom line. Så länge man försöker bortse från detta finns ingen räddning för socialdemokratin.

Landsbygdsdemokraterna kommer att uppstå som ett parti eller som den största beståndsdelen i ett parti. Man kommer att kunna få mellan 5-12% av valmanskåren. En sprucken socialdemokrati kan vara ena delen av det. Annars är det mest sannolika för att bli landsbygdspartiet antingen kristdemokraterna eller sverigedemokraterna. Kristdemokraternas flört med vanlighetens folk är en flört med landsbygden. Sverigedemokraterna har också möjligheten att växa här. Folkpartiet har sedan länge inget att hämta här. Även centern har beslutat sig för att släppa landsbygden.

Profileringarna efter valet kommer att avgöra vilket befintligt parti som blir landsbygdspartiet. Gör ingen det kommer det att skapas.

Andra medier: DN, Aftonbladet

Andra bloggar: Magnus Andersson, Love Peace & Capitalism,

Val i Norge i morgon

Det drar ihop sig till att bli en rysare i den Norska valkampanjen.

En väljarundersökning som utförts av undersökningsföretaget Respons och som publicerats i bland annat tidningen Aftenposten ger följande resultat, länk.

Arbeiderpartiet 34,9 % (+3,4)

Socialistisk Venstre 7,4 %(-0,4)

Senterpartiet 6,3 % (-1,6)

Rödt 1,2 % (+04)

Totalt regeringen 49,8 %

Fremskridspartiet 21,7 %(-3,9),

Høyre 17,2 % (+4,6)

Kristelig Folkparti 6,3 % (-0,4)

Venstre 4,7 % (-1)

Totalt oppositionen 49, 7 %

Siffrorna indikerar att regeringen i Norge sitter kvar om detta blir valresultatet vid morgondagens val.

Marginalerna är extremt små så inget är givet. Problemet om de borgerliga vinner är bara hur man ska kunna bilda regering. Fremskridspartiet som är största borgerliga parti satt inte i den förra borgerliga regeringen. Den här gången vill man ingå i den. Venstre säger sig inte kunna acceptera detta. Sannolikt får man då bilda en minoritetsregering med stöd av Venstre, som är en norsk motsvarighet till folkpartiet.

I Sverige ser det ut som om de rödgröna är i knapp ledning ett år före valet rapporterar Svd, länk.

48,4% för de rödgröna mot 45% för alliansen. Det innebär att om sverigedemokraterna kommer in i riksdagen kan de tillsammans med de borgerliga fälla ett förslag till regeringsbildare.

Detta kan öppna för en stor koalition efter tyskt mönster mellan socialdemokrater och moderater.

Med en ny partiledare i socialdemokraterna efter valet är det möjligt.

Lärdomarna från Norge är minst två, sittande regeringar hålls på halster av sina väljare och att parlamentariskt oklara lägen kan ge oväntade utfall

Opinionen: storstad mot landsbygd

Sverige är delat visar en väljarundersökning av Novus-opinion, länk.

Mona går hem i stugorna med Fredrik går hem i radhus och höghus. Landsort ställs mot storstad. I och för sig är det inget märkvärdigt. Den trenden har varit känd i många andra sammanhang. Det är först nu detta visar sig på allvar hos väljarna.

I storstäderna är det 56-40 till Fredrik och på landsorten är det 53-40 till Mona. Sannolikt är övervikten för Fredrik ännu större i Stockholm medan läget i Göteborg kan vara mera jämt.

Den nya polariseringen mellan storstad och landsort ställer krav på partierna. Det är inte säkert att det är möjligt att vara både och. Folkpartiet är sedan gammalt ett storstadsfenomen. Trots detta har man inte lyckats skörda frukterna av Alliansens framgångar i storstäderna. 

Det verkar som om det är upplagt för framförallt tvekamp. 

Allt mer pekar på en Alliansseger. Den är dock enbart möjlig om alla Alliansens partier är kvar i riksdagen och att Sverigedemokraterna inte kommer in i riksdagen. I annat fall har vi ett mycket besvärligt parlamentariskt läge. 

Ett eller två mandat till piratpartiet i Stockholm ska vi heller inte utesluta.

Andra bloggar: fokus,