USA i farligt dödläge

Direkt efter nyår kom de amerikanska politikerna överens om en tillfällig lösning för att inte hamna i fiscal cliff läget, länk.

Samtidigt visste man att nästa utmaning blir lånetaket. Statsskulden är nu uppe i ofattbara 16.400 miljarder dollar. President Obama vill hantera situationen genom att man löser varje delmoment för sig. Republikanerna däremot vill ha en helhetslösning. I denna helhet ingår besparingar som den centrala komponenten.

Lösningen efter nyår var relativt lätt att finna.
Denna gång är positionerna mera låsta och det är mycket mer prestige med i spelet.
I potten liggen en betalningsinställelse för USA som nation och ett till två stegs nedgradering av kreditbetyget. Pengarna är bokstavligt talat slut i statskassan i mitten av mars i år, om inget görs.

Obama höjer nu tonläget och talar om motståndarna som "oansvariga" och "absurda", länk.
Samtidigt är det tydligt att presidenten har bråttom.
Snart installeras han för sin sista period i vita huset och ett nytt utrikespolitiskt lag tar plats. Det kan tillfälligt flytta fokus från det allvarliga ekonomiska dödläget.

Republikanerna verkar vara beredda att driva spelet till att staten får stänga ned olika verksamheter och först då realförhandla.

Obama kan bli presidenten som sänkte USAs kreditbetyg med tre steg.
Obamas oförmåga att finna förhandlingslösningar är oväntad.
Samtidigt har han en ovanligt hårdnackad motståndare i ett polariserat och revanchistiskt republikanskt parti.

Två länder på väg utför

Två ganska nyvalda presidenter med samma strategi.
Det är genom höjda skatter som nationerna ska räddas.
I båda fallen gäller det att de med högst inkomster ska betala mer.

Visst skillnaderna är betydande. Det ena har knappast ett proportionellt skattesystem utan snarare ett regressivt. Det andra hade redan ett progressivt skattesystem. I det ena landet kan idén fungera, men är ingen universallösning. I det andra landet är lösningen en katastrof.

Hur man än resonerar finns det gränser för vilka nivåer som skatten får nå.
En absolut gräns är skattesatser över 50%. Det kommer alltid att leda till skatteplanering och i värsta fall skattefusk och minskad ekonomisk tillväxt. Det gäller universellt. Sannolikt ligger en optimal skattesats på max 30-35%.

Frankrike håller nu på att upprepa tidigare historiska misstag.
En arbetslöshet på 10,9% visar att landet är på fel väg, länk.
2013 kan bli året då Frankrike når sina högsta arbetslöshetssiffor under efterkrigstiden. Budgetunderkottet lär öka och skuldsättningen nå nya rekordnivåer.
Tyvärr är det inte en randekonomi vi talar om. Det är en av Europas största. En nedgradering av den Franska kreditvärdigheten lär komma som ett brev på posten. Investerare lär också tänka sig för en gång extra innan man satsar pengar här.

I USA har den återvalde  presidenten Obama inte lyckats hitta lösningar för att undvika fiscal cliff. Hans avbrutna semester är mer ett PR trick än något reellt, länk.
Låsningarna som etablerades under förra mandatperioden har inte lirkats upp, länk.

Även om Svenska medier framhåller republikanerna som huvudsakligen skyldiga till situationen är presidentens ansvar stort.

Pajkastningen är nu i full gång mellan republikaner och demokrater. Det verkar allt mer osannolikt att man når en lösning under måndagen som märkligt nog är den formellt sista arbetsdagen i det Amerikanska parlamentet för år 2012. Inte ens en tillfällig lösning verkar nu kunna nås före tiden går ut.
Förtroendet för den politiska lösningsförmågan i USA kommer att sprida oro.
Det lär inte bara märkas bland ratinginstituten som lär sänka USAs kreditvärdighet med ytterligare minst ett steg. Även andra lär fundera över USAs trovärdighet.

Enligt finansminister Geithner når USA sitt lånetak på nyårsafton i år. Det är på ofattbara 16,4 triljoner dollar. Det innebär att USA inom några veckor inte kan fullgöra sina ekonomiska förpliktelser.

I maktens korridorer i USA talas det allt mer om att politik blivit en fråga om att säga nej i stället för att skapa nytt. En i sanning farlig utveckling.

Både Frankrike och USA behöver dessutom omfattande strukturreformer.
Inte någon av de båda ländernas presidenter verkar vara förmögna till detta.
Fortfarande när ledande politiker i båda länderna idéen om att man är immuna mot sina egna tokiga beslut. Man är lite intresserad av att se verkligheten och allvaret i detta.

Detta är allvarliga utsikter för världen under 2013.

På väg mot stupet

I USA närmar man sig nu "the fiscal cliff".
Ännu så länge har man inte funnit en lösning som gör att de automatiska bromsarna och skattehöjningarna inte slår till. 3% minskad BNP väntar, kanske mer.

De Amerikanska politikernas ovilja att hitta lösningar för landet verkar närmast grundade i en sorts "to big to fail" syndrom. Långivarna kommer alltid att vara förlåtande, menar man.
Det trodde man om raring-instituten också fram till USA förlorade sin AAA rating.
Det skedde så sent som den 6 augusti 2011 då ratingföretaget Standard & Poor sänkte USA kreditstatus till AA+, länk. Skälet var att man inte såg att USA förmår lösa sina statsfinansiella problem med budgetunderskott och ökande skuldbörda. Politikerna klarar inte sitt jobb var budskapet.
Det är slutligen att komma överens. Utsikterna den gången för betyget var negativa. Det innebär en sannolik ytterligare sänkning inom 18 månader.

Den första sänkningen påverkade inte USAs upplåningskostnader. En andra sänkning kommer sannolikt att bli något mera kännbar.

Under de sista dagarna innan misslyckandet blir ett faktum kastar nu president Obama in ett nytt förslag som ska rädda medelklassen från skattehöjningar, länk.
Det är inte sannolikt att det kommer att vinna framgång. John Boehners förslag, plan B fick inte tillräcklig förankring.

Nu deppar konsumenterna. De är rädda för att spendera, länk. Enligt Reuters/Ipsos rör det sig om 17% av Amerikanerna som spenderar mindre på grund av fiscal cliff.

En lösning i form av en icke lösning kan bli resultatet återigen. Politikerna skjuter upp problemet på samma sätt som när man konstruerade fiscal cliff. Det kan ske för tidsgränsen nås på nyårsafton eller strax därefter.

Polariteten i den Amerikanska politiken är så stark att en effekt av budgetlåsningen redan nu kan bli att Obama blir närmast handlingsförlamad, "lame duck". Det brukar vanligen inträffa under de två sista presidentåren under en andra mandatperiod.
Utsikterna för USA ser inte ut att vara goda.

Läget för USAs ekonomi allt bekymmersammare

USA som nation är i full fart på väg mot nästa nedgradering som låntagare.
Det är nämligen inte mycket som talar för att USA förmår föra en sammanhängande finanspolitik.
Det förhandlingsutspel som vita huset kommit med ligger långt från vad republikanerna kan acceptera, länk. Skattehöjningarna dubbelt så stora som vad republikanerna indikerat som acceptabla tidigare.
Den bild som mer och mer klarnar är att politiken är två politiska läger som hellre skapar konfrontationer än löser sin nations problem. Här är inte vita huset bättre än republikanerna.
Oviljan att hitta kompromisser för att lösa nationens problem är ytterligare en faktor som väger in i ratinginstitutens bedömning

Ben Bernanke, chefen för Federal Reserve skapar lättnader som ökar tillgången till likviditet. Effekten blir att de marknadsproblem som finns skjuts framåt. Dessutom skapar man ett underliggande inflationstryck.

Samtidigt rycker "fiscal cliff" situationen närmare. Inte mycket talar för att politikerna kommer att kunna enas före nyårsafton.  2011 nådde man en kompromiss som innebar att man sköt upp problemet, men på övertid. Nu slår snart automatiska budgetnedskärningar och skattehöjningar till. En av effekterna blir att man eliminerar effekten av Bernakes expansiva politik.

Ovanpå detta kommer signaler om att den så omtalade konkjunkturuppgången kommit av sig. Aktivitetsindex för den Amerikanska ekonomin kröp under 50 strecket till 29,5, länk, vilket indikerar tillbakagång. Detta är den lägsta nivån på tre år.

2013 ser ut att bli ett år av stora utmaningar.
Kraftsamling kring problemlösning kan dock skapa positiv förändring.

Efter presidentvalet och inför "fiscal cliff"

Förloraren i det amerikanska presidentvalet, Mitt Romney funderar just nu som bäst över vad han ska göra, länk. Det spekuleras i allt från att skriva artiklar i välrenommerade tidskrifter till att bli VD för något av bilföretagen i USA. Den ekonomiska drivkraften för Romney verkar inte vara så stark. Han har avvisat många luckerativa anbud. Ytterligare en möjlighet är att engagera sig i Mormonkyrkan.

Den stora frågan är om Romney överväger att ge sig in i en ny presidentvalskampanj om fyra år.
Han är 65 år i dag och åldern skulle inte vara något hinder. Samtidigt, ingen annan före honom har gjort det tidigare.

Romneys chanser 2016 lär vara helt beroende av hur skuldkrisen i USA utvecklar sig.
Där talar vi om två nyckeltal, budgetunderskottet och de offentligas skulder.
De utländska långivarnas roll för att säkra USAs finansiering blir allt viktigare. Då talar vi om Kina, Japan och oljeländerna i mellersta östern.

USAs skuldsättning drivs indirekt på av eurokrisen. Räntorna som USA kan sätta ligger på 1% och därunder. Det gör att inga normala bromsar slår till.
En normal låntagare får acceptera vad långivare vill ha i ränta. Fortfarande gäller inte detta för USA. Man kan fortfarande bestämma villkoren. Som mycket trovärdig låntagare fungerar detta. Det spelar ännu så länge ingen roll om man har högsta eller näst högsta kreditrankingen. Frågan lär bli aktuell om USA degraderas kreditvärdighetsmässigt med ytterligare ett eller två steg.

Om Obama lyckas sanera USAs ekonomi finns sannolikt litet utrymme för Romney 2016.
Om han inte lyckas är chanserna för Romney stora.

Bland lagstiftarna i Washington närmar sig nu sanningens timme.
Inträffar "fiscal cliff", länk lär USAs kreditbetyg sänkas närmast omdelbart. Politikernas oförmåga till att lösa problemen lär d vara skälet. Arbetslösheten lär stiga med minst en procentenhet. Den lär öka från cirka 8% till över 9%.

Nu talas det om kompromisser bland politikerna.
Vad ska hösta skattesatsen vara?
Balanspunkten verkar ligga kring 35%.
En viktig fråga är om skattesystemet kan förenklas och att man tar på en del säkerheter. Detta kan enligt vissa bedömare ge 100 miljarder dollar årlig i ökade intäkter.
Frågan är hur mycket och var ska man spara?
Ett påskyndat tillbakadragande från Afghanistan har positiva effekter på budgetunderskottet.

Kinas ekonomi verkar öka farten något, länk, vilket kortsiktigt kan gynna även den amerikanska ekonomin.
Generellt sätt ökar den Kinesiska ekomin cykliskt under 1,5 år efter partikongressen för att strypas därefter, dvs före partikongressernas. Detta gör det lättare för USA sysselsättningsmässigt. Samtidigt löser det inte skuldkrisen.

En fördjupad eurokris däremot lär hålla USAs räntor närmast syntetiskt låga, länk. Detta i kombination med att penningmängden ökar skapar ett underliggande inflationstryck.
Cynikerna kommer att säga att detta gynnar USA. Skulderna blir faktiskt lägre på så sätt. Samtidigt är inflationsekonomier alltid farliga.

Hur än omvärlden ser ut och förändras måste USA själv får en budget i balans och stopp på den offentliga skuldsättningen. Detta kräver att det skapas ett helt nytt politiskt klimat.
Frågan är om lagstiftarna och presidenten är mogna detta eller om man gemensamt skapar en ännu djupare kris?