Det gamla året blev inget hit för centern.
Nya partiledaren Annie Lööf gick från att vara lovande ekonomisk talesperson till att bli ifrågasatt partiledare, länk.
Medan Maud Olofsson samlade makten till sig har inte riktigt Lööf den styrkan.
Hon blir beroende av sina förtrogna på ett helt annat sätt än Maud Olofsson. I regeringen är den Lena Ek som är den starkaste stöttepelaren. Hon plockades ut ur frysboxen av Lööf. Där hade Maud Olofsson placerat henne efter deras maktkamp som gjorde Olofsson till partiledare.
I sitt eget departement har Lööf byggt upp ett nytt team. Spindeln i nätet är Magnus Demervall, tidigare Andersson som har en tydlig liberal profil. Den nye statssekreteraren Håkan Ekengren är en pragmatiker och utförare. I riksdagsgruppen är Fredrick Federley en annan förtrogen. Det är ingen tvekan om att denna grupp vill utmejsla en tydlig liberal profil på partiet. En annan anhängare av denna inriktning är Per Ankersjö, borgarråd i Stockholm och distriktsordförande för centern i Stockholms stad. Ungdomsförbundets ordförande Hanna Wagenius är en annan förespråkare för ett tydligt liberalt centerparti.
Mot detta ganska unga garde står ett antal framförallt äldre medlemmar i glesbygd.
I vart fall människor utanför de största städerna, länk. De menar att centern ska vara ett tredje alternativ. En linje som presenterades på 1970 talet av den dåvarande partisekreteraren Gustav Jonnergård.
Det man får komma i håg är att det partipolitiska landskapet har förändrat sig sedan dess. När den första Fälldinregeringen 1976 bildades ville eller vågade var sig centern eller folkpartiet ha Gösta Boman som ensam finansminister. Det var för laddat. I dag ser det ut på ett annat sätt.
Centern har inte som sitt Norska systerparti hållit fast vid den opportunistiska glesbygds och nej profilen. I vart fall tidigare en position i svensk politik som kunde gett mellan 5-7%. Maud Olofsson sökte radera ut tveksamheten kring om centern var ett borgerligt parti. Centern har aldrig varit ett socialliberalt parti, trots påståenden om detta. Man har haft en betydligt mera konservativ framtoning med rent socialistiska inslag. Opportunism har varit en inte obetydlig del av centerns politiska historia. Steget över till borgerligheten är av ganska sent datum. Maud Olofsson insåg att detta var en förutsättning för att kunna förändra inriktningen i Sverige. Alliansregeringen är både de nya moderaternas förtjänst och ett centerparti som vill vara borgerligt under Maud Olofsson.
De som fick retirera inom partiet under Maud Olofsson laddar nu om. Kampen kommer att stå vid den extra partistämman i mars.
Samtidigt måste centern fundera över hur den fortsatta resan ser ut.
Den plats man en gång lämnade finns inte kvar däremot kan man hitta nya platser som har ungefär liknande positioner. De betyder något annat än de gjorde tidigare. Det är värt att hålla i minnet för partistrategerna i centern.
Vad centern gör med sitt idéprogram, länk, länk är man väcker frågan om politikens gränser.
Vad bör den enskilde medborgaren själv bestämma och vad behöver politiken normera?
Väldigt lite av den debatten har förts i Sverige.
Politiken har därför undan för undan normerat och reglerat. Medborgarens egna val har begränsats. En del positiva förändringar har skett under Alliansregeringen.
Den expansiva politiken drivs av kristdemokrater, socialdemokrater och vänstern i en ohelig allians. Man gör det från olika utgångspunkter och med olika mål.
Kristdemokraterna gör det utifrån kristen moral. Därför är man sedan lång tid motståndare till exempel samkörande äktenskap. För vänstern och socialdemokratin gäller det att begränsa marknadsvalen. Begränsningar kräver lagstiftning.
De religiösa värdena är på tillbakagång.
-Var är det lämpligt att staten sätter gränserna för ett äktenskap?
-Inskränker sig normeringskravet till att förebygga medicinska problem och övergrepp?
-Finns det andra krav som det är rimligt att samhället normerar för sina medborgare?
På samma sätt förhåller det sig med skolplikt.
Är grundläggande kunskaper statens ansvar eller är det föräldrarnas.
Lösningen skulle kunna vara upp till föräldrarna.
Visst, det finns utmaningar genom att avskaffa den, men skolplikten i sig tillkom i en helt annan tidsålder.
På område efter område kan man ställa sig frågan om var gränsen ska gå mellan staten och medborgaren. Det kan gälla plattare skatter, länk. Det kan gälla annat.
Här finns i vart fall ett frågeområde som inte är upptaget.
En annan fråga är om dessa frågor räcker för att få en plats i Sveriges riksdag.
Centern är ett speciellt parti.
Man överlever även utan riksdagsrepresentation. Det är man ensam om i Svensk politik.
Man kan genom sin stora förmögenhet fortsätta opinionsbildningen i kraft av sin stora förmögenhet.
Hur det går lär vi först veta i september 2014.
Nya partiledaren Annie Lööf gick från att vara lovande ekonomisk talesperson till att bli ifrågasatt partiledare, länk.
Medan Maud Olofsson samlade makten till sig har inte riktigt Lööf den styrkan.
Hon blir beroende av sina förtrogna på ett helt annat sätt än Maud Olofsson. I regeringen är den Lena Ek som är den starkaste stöttepelaren. Hon plockades ut ur frysboxen av Lööf. Där hade Maud Olofsson placerat henne efter deras maktkamp som gjorde Olofsson till partiledare.
I sitt eget departement har Lööf byggt upp ett nytt team. Spindeln i nätet är Magnus Demervall, tidigare Andersson som har en tydlig liberal profil. Den nye statssekreteraren Håkan Ekengren är en pragmatiker och utförare. I riksdagsgruppen är Fredrick Federley en annan förtrogen. Det är ingen tvekan om att denna grupp vill utmejsla en tydlig liberal profil på partiet. En annan anhängare av denna inriktning är Per Ankersjö, borgarråd i Stockholm och distriktsordförande för centern i Stockholms stad. Ungdomsförbundets ordförande Hanna Wagenius är en annan förespråkare för ett tydligt liberalt centerparti.
Mot detta ganska unga garde står ett antal framförallt äldre medlemmar i glesbygd.
I vart fall människor utanför de största städerna, länk. De menar att centern ska vara ett tredje alternativ. En linje som presenterades på 1970 talet av den dåvarande partisekreteraren Gustav Jonnergård.
Det man får komma i håg är att det partipolitiska landskapet har förändrat sig sedan dess. När den första Fälldinregeringen 1976 bildades ville eller vågade var sig centern eller folkpartiet ha Gösta Boman som ensam finansminister. Det var för laddat. I dag ser det ut på ett annat sätt.
Centern har inte som sitt Norska systerparti hållit fast vid den opportunistiska glesbygds och nej profilen. I vart fall tidigare en position i svensk politik som kunde gett mellan 5-7%. Maud Olofsson sökte radera ut tveksamheten kring om centern var ett borgerligt parti. Centern har aldrig varit ett socialliberalt parti, trots påståenden om detta. Man har haft en betydligt mera konservativ framtoning med rent socialistiska inslag. Opportunism har varit en inte obetydlig del av centerns politiska historia. Steget över till borgerligheten är av ganska sent datum. Maud Olofsson insåg att detta var en förutsättning för att kunna förändra inriktningen i Sverige. Alliansregeringen är både de nya moderaternas förtjänst och ett centerparti som vill vara borgerligt under Maud Olofsson.
De som fick retirera inom partiet under Maud Olofsson laddar nu om. Kampen kommer att stå vid den extra partistämman i mars.
Samtidigt måste centern fundera över hur den fortsatta resan ser ut.
Den plats man en gång lämnade finns inte kvar däremot kan man hitta nya platser som har ungefär liknande positioner. De betyder något annat än de gjorde tidigare. Det är värt att hålla i minnet för partistrategerna i centern.
Vad centern gör med sitt idéprogram, länk, länk är man väcker frågan om politikens gränser.
Vad bör den enskilde medborgaren själv bestämma och vad behöver politiken normera?
Väldigt lite av den debatten har förts i Sverige.
Politiken har därför undan för undan normerat och reglerat. Medborgarens egna val har begränsats. En del positiva förändringar har skett under Alliansregeringen.
Den expansiva politiken drivs av kristdemokrater, socialdemokrater och vänstern i en ohelig allians. Man gör det från olika utgångspunkter och med olika mål.
Kristdemokraterna gör det utifrån kristen moral. Därför är man sedan lång tid motståndare till exempel samkörande äktenskap. För vänstern och socialdemokratin gäller det att begränsa marknadsvalen. Begränsningar kräver lagstiftning.
De religiösa värdena är på tillbakagång.
-Var är det lämpligt att staten sätter gränserna för ett äktenskap?
-Inskränker sig normeringskravet till att förebygga medicinska problem och övergrepp?
-Finns det andra krav som det är rimligt att samhället normerar för sina medborgare?
På samma sätt förhåller det sig med skolplikt.
Är grundläggande kunskaper statens ansvar eller är det föräldrarnas.
Lösningen skulle kunna vara upp till föräldrarna.
Visst, det finns utmaningar genom att avskaffa den, men skolplikten i sig tillkom i en helt annan tidsålder.
På område efter område kan man ställa sig frågan om var gränsen ska gå mellan staten och medborgaren. Det kan gälla plattare skatter, länk. Det kan gälla annat.
Här finns i vart fall ett frågeområde som inte är upptaget.
En annan fråga är om dessa frågor räcker för att få en plats i Sveriges riksdag.
Centern är ett speciellt parti.
Man överlever även utan riksdagsrepresentation. Det är man ensam om i Svensk politik.
Man kan genom sin stora förmögenhet fortsätta opinionsbildningen i kraft av sin stora förmögenhet.
Hur det går lär vi först veta i september 2014.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar