Hård kritik mot Värmdokoalitionen

Hänt i Värmdö
Hans Jangeby, en av initiativtagarna till föreningen för direktdemokrati och själv boende i Värmdö går till hårt angrepp på den styrande koalitionen i Värmdö i den debattartikel på Mårtenssons meningar. se.
Jangeby menar att Värmdökoalitionen är ett hot mot demokratin, länk. 

Socialdemokraterna medlemmar i den dubiösa socialistinternationalen, förklara!

Nu är snart den socialdemokratiska partiledningen på plats. I Sydafrika för att stödja Mona Sahlin. Uppdrag: se till att Mona Sahlin blir ledare i socialistinternationalen, länk.

Organisationen är en brokig samling av partier, mer eller mindre löst associerade, länk. En del kan man undra vad de har för syn på demokrati. Som bekant var Hosni Mubaraks parti medlemmar fram till han störtades, utan att internationalen reflekterat över detta.

Carin Jämtin talar om själva organisationen internationalen som odemokratisk, länk. Trots att internationalen fungerar dåligt har den haft en överrepresentation av nordiska generalsekreterare. Faktiskt är den nuvarande generalsekreteraren den första icke euroeen. Frågan är hur man ska tolka detta.

Socialistinternationalens generalsekreterare

• Julius Braunthal, Österrike (1951-1956)
• Bjarne Braatoy, Norge (1956-1957)
• Albert Carthy, Storbritannien (1957-1969)
• Hans Janitschek , Österrike (1969-1976)
• Bernt Carlsson , Sverige (1976-1983)
• Pentti Väänänen, Finland (1983-1989)
• Luis Ayala, Chile (1989-present)

Organisationen, Socialistinternationalen är en organisation som är utomordentligt tveksam.
Att ingå i den är inte en helt självklar fördel.

Man kan faktiskt ifrågasätta socialdemokratin bara på grund av detta medlemskap. Vänsterpressen har varit ute och kritiserat Carl Bildt för närmast varenda "think tank" han har varit med i.

Det börjar bli dags för socialdemokratin att sopa rent framför egen dörr.
Argumentet att man ska förändra inifrån klingar ganska ihåligt. 

Okunskap är styrka?

Hänt i Värmdö
Folkpartisten Amie Kronblad skriver ett blogginlägg om kompetens (okunnighet) och demokrati, länk. Hon har "fått veta" att det är ett "problem" att hon som "skolmänniska" beslutar i skolfrågor.
Det verkar som om Georg Orwell har fått bostad nära fru Kronblad. Bibeln verkar vara 1984.

Om Kronblad funderat lite över resonemanget hade hon insett orimligheten i påpekandet. Däremot grasserar det inom hennes eget parti en mycket märklig uppfattning om vad som är "jäv". I det begreppet försöker några ledande företrädare inkludera kunskap. Det är högst olyckligt och naturligtvis helt felaktigt. Jäv har att göra med när man personligen gynnas av beslut och därför inte ska delta i att fatta ett sådant beslut.

Det enda problem som egentligen finns vad gäller människor med sakkunskap i den politiska processen är när man gynnar sig själv. Därför är det olyckligt när bygglovskonsulter och byggare sitter i byggnadsnämnden. Det är inte bra med ledamöter i samhällsbyggnadsnämnden som har markinnehav som gynnas av ny infrastruktur och detaljplaner.
I vart fall bör var och en som sitter i samhällstekniska nämnden öppet redovisa sina direkta och indirekta markinnehav så att det inte uppstår rykten. Det är heller inte smart att låta värdera sina markinnehav av tidigare kommunaltjänstemän, som ledande politiker.
Många skulle säga att det är att missbruka sin ställning.

En professor är inte en sämre ledamot i  en nämnd som har med skola att göra, vanligen precis raka motsatsen. Kompetens och demokrati går oftast hand i hand, men inte alltid.
Problemet är mer att de som har kompetensen inte sällan saknar förmågan att förklara för andra.

En annan fråga är vad som är kompetens?
-Är den formella alltid kombinerad med den reella eller funktionella?

En utbildad ekonom behöver inte vara ekonomisk. En professor i pedagogik behöver inte vara pedagogisk osv. Att blint tro på etiketten är att göra demokratin en otjänst.
Auktoritetstro har aldrig fört utvecklingen framåt.
Så även den som uppfattar sig ha kunskap måste kunna argumentera för sin sak.

Grantomta: möte med demokratins vardagshjältar och hjältinnor

Hänt i Värmdö

I bland blir man ödmjuk.

I kväll var ett sådant tillfälle. Jag fick tillsammans med några andra politiker möjlighet att träffa föräldrarna i Grantomta.

När vi satt kring bordet, blev det klart för mig: just nu har jag förmånen att träffa demokratins vardagshjältar och hjältinnor. Självuppoffrande, med stort engagemang jobbar dessa människor för något de tror på. De är beredda att risker och de brinner för något. Dessa människors drivkraft är att få något bättre. De har inga biavsikter. Utan dessa slutar demokratins hjärta att slå.

Man kan förstå att ibland har modet nästan svikit dessa människor. Kanske har de då tänkt på Winston Churchills ord: "Det har sagts att demokrati är den sämsta styrelseformen som har prövats, bortsett från alla andra former som har prövats genom tiderna." Efter denna tvekan på demokratin som beslutsmodell har man gått vidare, stärkta. Man har insett att det går att påverka och man är beredd att göra det och man har förstått förändringsmotståndets dynamik. Det är en resa.

Oförskyllt har man blivit beskylld för saker, exempelvis i form av kommentarer på politiska hemsidor. Inte för att man har fel, utan för att man har kompetens och kraft. Därigenom har man av några upplevts som ett reellt hot. För den som har vågat se är det däremot frågan om något annat. Det går inte att marginalisera detta som personer som har perspektivet att enbart rädda utsikten från sitt eget köksfönster. Det är att inte se dessa människors altruistiska engagemang.

Engagemanget, även om slutsatsen inte blev deras egen är värd all respekt. Nu är det så att människor som ibland känner sig hotande går till angrepp. I samma sekund som det sker förlorar denna människa sig själv. Det är sånt som gör processer människor emellan så dynamiska och ibland svåra. Om man orkar vinna tillbaka sig själv, finns möjligheten för ett möte. Då kan processen bli konstruktiv och gå vidare i verkligheten.

Nu gäller det att få till en bra process i Grantomta, så att föräldrarna känner sig lyssnade till. Det gäller att fatta besluten som gör att slutresultatet av alla upplevs som så bra att det inte slutar i bitterhet. Då är det möjligt att avsluta och gå vidare.

Det ansvaret ligger hos politikerna att säkerställa.

Andra medier: Nacka Värmdö Posten,

Demokratidebatten: Falkvinge på fel spår

Rick Falkvinge skriveri dag en bloggpost om mänskliga rättigheter och demokrati, länk.

Han skriver så här: "Ett demokratiskt samhälle behöver inte respektera mänskliga rättigheter, och mänskliga rättigheter kan finnas utan demokrati.

Demokrati innebär att en majoritet av de röstberättigade (inte av alla!) bestämmer över en minoritet. Varken mer eller mindre. Det skapar ett problem med avseende på mänskliga rättigheter, eftersom det i varje samhälle och vid varje tidpunkt finns ett majoritetsstöd för att dra in grundläggande mänskliga rättigheter för en namngiven minoritet.

Därför har vi också olika fördrag — instiftade demokratiskt — som garanterar vissa rättigheter åt alla. I praktiken åt minoriteter. Grundlagen är en sådan. Grundlagen är minoriteters skydd mot lagstiftare. Alla medborgares skydd mot lagstiftare, förresten."

Resonemangen som Falkvinge för utgår från ett demokratibegrepp som är väldigt avlövat.

Är det exempelvis möjligt att tala om en demokrati utan mötesfrihet? -Jag tror inte det. Är det möjligt att tala om demokrati utan pressfrihet? -Jag tror inte det. Det exempelbegrepp som Falkvinge talar om är så snävt att de demokratiska rättigheterna inte kan utövas. Demokrati är enligt mitt förmenande också en fortgående process. Det förutsätter rättigheter för medborgarna för att kunna utöva demokratin. Falkvinge verkar i någon form av retorisk iver skjutit över målet.

Det demokratibegrepp som jag ansluter mig till beskrivs i uppslagsverket wikipedia som, länk: "politisk filosofi bygger demokrati på att alla medborgare har en serie fri- och rättigheter, de demokratiska fri- och rättigheterna. Det finns flera varianter av demokrati, med olika nivå på representativitet och frihet för medborgarna, bl.a. direktdemokrati och representativ demokrati.

De flesta demokratiska nationer har grundlagar för att förhindra att den politiska makten blir snedfördelad, till exempel genom att makten är delad mellan den verkställande makten, den lagstiftande makten och den dömande makten. Återkommande kritiska poänger är majoritetsförtryck, att medborgarna inte har tid att sätta sig in i alla frågor, och att de politiska partierna ägnar mer tid åt röstfiske än åt att styra. Intressekonfliktsfråganär också vanlig."

Jag förstår Falkvinges berättigade oro. Inte minst integritetsdebatten i samband med FRA lagen visar på demokratiska problem i Sverige just nu. Upphovsrättsdebatten visar på liknande problem.

För mig är det inte möjligt att tala om en demokrati utan demokratiska (mänskliga) rättigheter. Grundlagarna garanterar demokratins fortlevnad. Argumentationen som Falkvinge för är tyvärr något vulgär och i värsta fall okunnig. Frågorna om demokratins problem är däremot glödande aktuella. Jag hoppas att den debatten kommer att fortsätta:

Länkar: Göran Widham, Oscar Swartz, Projo, Farmor Gun,

De politiska ungdomsförbunden borde studeras som microorganismer

Enligt statistiska centralbyrån, SCB finns det totalt 2.133.906 svenskar i åldern mellan 7 och 25 år. Det innebär att det är 0,71% som är med i ett politiskt ungdomsförbund. Då har jag tagit de siffror som ungdomsstyrelsen publicerat och antagit att CUF och LUF har 900 medlemmar vardera. Om vi räknar bort Ung Pirat blir siffran 0,65%.

Det är under  (1) en procent av Sveriges ungdomar som har ett så stort intresse av ett partis ungdomsförbund att man blir medlem. Detta borde leda till eftertanke.

Att det finns fler frimärkssamlare än SSUare är ett mindre problem. Det finns ingen dragning till de politisk ungdomsförbunden längre. Det är helt dött. Trots detta uttalar man sig, vilket står var och en fritt, men med vilken legitimitet? Medlemmar i en politiskt ungdomsförbund representerar närmast ett utanförskap och en minoritetsgrupp. 

Den enda debatt dessa siffror har resulterar i hittills är den något förvirrade diskussionen om huruvida det är för lätt att bli medlem i ung Pirat.

Sanningen är att det av flera orsaker är för svårt att bli medlem i ett politiskt ungdomsförbund.

Det har ingenting med ansökningsprocedurer eller medlemsavgiften. Det har med helt andra saker att göra. Dessa hinder borde vi diskutera.

Forskningen kring den politiska ungdomsförbunden borde kanske flyttas till de centra som studerar microorganismer, för det är väl det närmaste man kommer i beskrivningen av dessa fenomen.

Det förs ingen diskussion om den kris de politiska ungdomsförbunden upplever. Förmodligen upplever inte ungdomsförbunden själva att detta är en kris, tragiskt nog. Det som diskuteras är statsbidragen. Demokrati är inte detsamma som statsbidrag. Det borde vi alla veta och agera utifrån. 

Sanningen är denna utveckling representerar nästa generations syn på dagens demokratiska system. Med denna extremet smala bas för demokratin kommer vi att få fler och ännu tokigare politiska beslut. Det får mig att känna kalla kårar längs med ryggraden. 

Andra bloggar: Politikerbloggen, Ledarbloggen, Ledarbloggen, ung pirat (replik), Badlands hyena, MÅRTENSSON, Rolf Eriksson,

Är det ung pirat som är problemet eller de politiska partierna i allmänhet?

Ledarbloggen publicerar en lista över de politiska ungdomsförbunden och "deras bidragsberättigade medlemmar",länk. Av artikeln vet jag faktiskt inte hur många som är medlemmar, bara hur många som är bidragsberättigade medlemmar. Genom att bara publicera detta tycks även Svd ha fallit till föga för att staten är det viktiga i sammanhanget.

Fokus är inte på antalet medlemmar och vad det ger för opinionsmässig bas för att debattera. Nej fokus är på staten och bidragen. För att bloggposten skulle varit riktigt bra och liberalt inriktad hade ett minimikrav varit att antalet medlemmar hade varit med i sammanställningen. 

Att ung Pirat har gratis medlemskap är för mig inte stötande. Det som är stötande är att även andra och då liberalt inriktade ungdomsförbund tar emot statsbidrag. Det är inkonsekvent. Samtidigt kan man inte kritisera ung Pirat för att ta emot bidrag när alla andra politiska ungdomförbund gör det. Då får man kritisera alla syndare. Det är kanske också så att om medlemsavgiften är symbolisk är det reellt inge skillnad. Att medlemmarna i de politiska ungdomsförbunden är få är något som oroar mig. Nästa fråga är hur aktiva är man i dess organisationer. Hur ofta träffas man i Gustavsberg, på Lindero eller på Östermalm för att diskutera politik eller genomföra manifestationer. Hur ofta har man möten på nätet. Det är nästa fråga. Är medlemmarna också till stor del kulisser eller representerar de ett reeelt engagemnag? 

Per Gudmunsson oroar sig i en sendare bloggpost över att fokus blir fel, länk. Det är staten som är det intressanta och dess bidrag. Det är allvarligt. Det håller jag med Gudmundsson om.

Däremot håller jag med Rick Falkvinge, länk om att webscam är något som flera ungdomsförbund sysslar med om man använder Gudmundssons definition. Där finns det ingen anledning att peka ut just ung Pirat.

Vad är det egentligen som är upprörande?

Ingen medlemsavgift ser jag inte som något problem i sig. Det som är ett problem är att ta emot de statliga bidragen. Man kan inte samtidigt äta ur den hand som man ofta kritiserar om man vill vara fullt trovärdig. Det riktigt centrala är i praktiken varje medlems engagemang och hur öppen och transparent organisationen är. Här har vi nästa problem. det politiska partierna blir allt mer av borgar. Är det månne för att i mångt och mycket är de kulisser?

Nu har vi hamnat i en situation där politiska ungdomsförbund och politiska partier, som är representerade i olika politiska församlingar får betydande bidrag. Jag har förståelse för att förtroendemannen personligen får en viss ersättning, upp till någon form av förlorad arbetsförtjänst. 

Sedan är det förbluffande hur mycket pengar som ett lokalt politiskt part i kan få per medlem bara föra att man sitter med i en fullmäktigeförsamling. Här kan det vara mellan 1.500-6.000 kronor per medlem och år. I extremfallen ännu mer. 

Är detta rimligt? 

Jag ifrågasätter detta kraftigt. De statliga bidragen gör att det spelar inte längre någon roll om ett parti har engagerade medlemmar. Staten betalar valkampanjen i alla fall. Därför får vi heller inte se det verkliga förfall som skett inom partiväsendet under de senaste 20 åren. Det tror jag skulle vara vitaliserande för demokratin om det kom fram.

För att kapa ett politiskt parti i en kommun kan det ibland bara krävas 10 personer. De som kapar kan lägga beslag på ett kassaflöde på upp till 100.000 kronor per år, ibland mer. Att de sedan kan framföra nästan vilka märkliga idéer som helst med denna plattform är lika illa.

Det är inte Piratparitet eller ung Pirat som är problemet, det är att de politiska partierna och deras ungdomsförbund är mer fokuserade på kommunala och statliga bidrag än att skapa arbetsformer som gör att man attraherar medlemmar.

Andra bloggar:  Projo, Oscar Swartz, Scaber Nestor,

Partiernas legitimitet

Johan Ingerö reflekterar över EU valet i en bloggpost i dag. Helt riktigt noterar han att den interna nomenklaturan sätter sig över medlemmarnas val. Det sker med mer eller mindre hisnande och krystade argument. Lennart Sacrédus får oväntat stöd av Göran Greider i Dalademokraten.  Hans Lindqvists öde har också väckt uppseende och kritik.

Det är med rätta

Det vi ser är att kredibiliteten minskar för de politiska partierna. När medlemsbasen minskar så ökar riskerna för att en liten del av den smala basen stärker sin maktposition. Den utnyttjar man till att göra basen ännu mindre. Effekten blir inte som förr stora interna konflikter. De största och viktigaste debatterna om partiernas val och urvalsprocesser sker utanför de egna partierna. Detta är naturligtvis en paradox. 

Effekten av den kan bli den som Johan Ingerö talar om dvs, ännu fler soffliggare. Den andra effekten är att nya partier snabbt kan fånga upp missnöje och och på någon månad komma in i beslutande församlingar. I båda fallen är det frågan om missnöjesyttringar.

Andra är helt enkelt bara ointresserade och oinformerade, som Hanna Hallin Och Björn Kjellström skriver om på  DNdebatt i dag.

Om partierna inte representerar folket längre försvinner basen för den representativa demokratin. Som steg två försvinner också tilltron till parlamentarismen. 

Om partierna inte förmår att vara representativa återstår bara personval i enmansvalkretsar som en modell för att försvara den demokratiska legitimiteten.

Sannolikt är det åt det hållet vi är på väg. En liten grupp i de numera samtliga små partierna kommer att sträva emot. I det långa loppet kämpar de en hopplös kamp om de inte börjar gå i takt med folket och väljarna. 

Demokratins utmaningar

Jag var på ett boksläpp i går. Lite spännande var det. 

På minglet före diskussionen blev jag varse att många tillhörde gamle SAS-chefen Jan Carlzons gäng. Det nätverk han skapade runt sig är levande, fortfarande än i dag. Carlzzon började på SAS 1981, som koncernchef. 1993 blev det exit. En av anledningarna var att förslaget om att slå samman SAS med bland annat SABENA inte blev verklighet. 

Som chef etablerade och omsatte han idén om service och kundbemötande som nyckeln till framgång. Det fungerade.

Carlzon själv är 67 år i dag. Männen som minglade befann sig i åldern 55+. 

Ja, det var framförallt män som minglade.

Boken hette: Demokratins förfall. Den var skriven av Lars Boisen och Karl-Erik Norrman. Jag ska något senare ge mina synpunkter på den. Av de 40 talet människor som diskuterade boken var huvuddelen marknadsförare. Den egna politiska erfarenheten lyste för många med sin frånvaro. Spännande i sig. 

En av debattdeltagarna gjorde ett inlägg som jag tog med mig hem. 

Han tog sin utgångspunkt en invandrares ord. Invandraren var René Decartes. Han flyttade till Stockholm inbjuden av drottning Kristina. 

I mitten av 1600 talet formulerar han tidsandan i orden: Cogito orgo sum (jag tänker alltså lever jag). Debattdeltagaren sa att dagens tidsanda kan uttryckas i orden: Video ergo sum (jag syns alltså lever jag).

Vi kommer tillbaka till att politiken erbjuder bara ett fåtal människor möjlighet att synas. 

Vi kan jämföra det andra områden som lyckats attrahera människor. Där har man skapat utrymme för en stor mängd människor att synas. Jag har kommenterat fenomenet i en tidigare blogpost.

Hur kan politiken i Sverige skapa möjligheter för medborgarna att synas?

Det är en del av politikens stora dilemma. Politik är i dag upplevs av många som lyssnandets konst. En konstart på utdöende.

Vi varken vill eller har tålamod att göra det.

Under dagen blir det klart att Peter Wolodarski blir ny politisk redaktör på DN. Ska bli kul att se vilken infallsvinkel han har på detta demokratins problem.

Andra som kommenterar: Ledarbloggen

Political Open Source Management

Vad är det människor är mest förbannande på vad gäller politik och politiker? 

Jag tror inte det är deras arvoden. Däremot tror jag att det är det politiska myglet. Det som sker i det fördolda. Det som inte är öppet. Det hemliga i politiken. Det är som jag ser det en sjukdom. Många har inte insikten att de lider av den politiska sjukan kallad hemlighetsmakeri. Därför blir det inte sälla svårt att bota den.

När jag lyssnade på radion i bilen kom jag att lyssna på ett program om "open source". Det är dataprogram som är fria. Du kan lyfta på locket till datorns motorhuv och anpassa det till dina egna behov. Du har som användare fri tillgänglighet, i många dimensioner. Kommuner och landsting börja använda detta allt mer. De ser värdet, precis som många enskilda och företag.

När jag tänker på politiken är det något av detta man behöver. Ett "Open source" för politiken eller egentligen ett "Political Open Source Management". Det behövs för att vitalisera politiken. Det krävs ett politisk ledarskap som är så transparent som det bara går. Det är en viktig och riktig utmaning.

Därför har jag lust att utmana alla politiskt aktiva och intresserade på detta. Kan vi tillsammans formulera ett program för "Political Open Source Management"? 

Det ska finnas möjlighet för enskilda individer att ansluta sig. Olika delar eller en hel politisk organisation kan ansluta sig. 

Det krävs ett "manifest", som jag hoppas många vill ansluta sig till. Att leva som man lär är viktigt. Därför ska detta ske offentligt. På många sätt tror jag transparens i processen är lika viktigt som själva beslutet i sig. Det behöver inte innebära att jag utnyttjar min rätt till öppenhet, men har möjligheten att göra det. 

Öppenhet är en fråga om politiskt mod. Öppenhet är också en fråga om personlig mognad.

Att gömma sig och hålla hemligt är en av våra tidigaste försvar. Genom att inte berätta behöver jag inte "fronta", ett misslyckande eller bakslag. Jag behöver heller inte stå upp för det jag tycker eller tänker. Baksidan av hemligheten är att det inte skapas relationer eller möten. 

Så egentligen kan inte riktig demokrati uppkomma om det inte finns öppenhet, för relationsledet kommer att saknas. 

Nu invänder säkert någon att man måste få ha något hemligt. Ha något för sig själv. Ja, som individer, som människor behöver vi det för att överleva. 

Som organisation däremot är det inte säkert att vi behöver det. Att dela med sig av sitt tyckande är värdefullt och ger ofta mycket tillbaka. Att känna sig välkommen att delta ökar värdet av det som skapas. 

Ju öppnare den politiska organisationen är, dess mer öppnar den upp för liv och engagemang. Moderaterna går något steg på vägen genom sin nya hemsida. Pär Henriksson går åt "Political Open Source Management" hållet, när han kommenterar den. Ulf Keijer skriver på Mark Klambergs blogg om hur bloggandet går hand i hand med liberalism och "Open Source" tänkandet. Någon eller några folkpartiavdelningar i Stockholm har möten där även icke medlemmar är välkomna. Det är rörelser åt samma håll. 

Motsatsen är när hemliga överenskommelser om signalspaning läcker ut, som minimaliteter skriver om.

 

När jag diskuterade detta i förmiddags fick jag många spännande inspel av min blogg kollega Fredrik Sneibjerg. Vi var inte överens i allt, men vi prövade gränserna för våra idéer och möttes i att vara oeniga på vissa punkter. Det är vad som ibland kallas för att veta var man har någon. Det skulle också kunna kallas för att beskriva vilken kontakt man har. Det som är spännande är att detta inte är statiskt. Det är föränderligt. Det är levande. Det är mer liv. Politiken behöver mer liv och då krävs det öppenhet.

Vad skulle då "Political Open Source Management kunna vara?

1. Alla politiska möten är öppna för dem som vill; medlemmar, icke medlemmar, intresserade och medlemmar från andra politiska partier.

2. Alla politiska dokument är öppna och tillgängliga för den som vill.

3. Politiska dokument produceras i öppna forum, så att alla som vill kan följa processen.

4. Politiska möten, interna som andra presenteras på hemsidor som är öppna för alla.

5. Politisk diskussion på internet inom partier förs i öppna forum.

Gränsen skulle kunna gå vid att se och lyssna för den som inte är medlem. Den som är medlem har rätt att yttra sig. Man skulle också kunna sätta gränsen vid att enbart medlemmar har rätt att rösta. 

Jag vet inte. Det enda jag vet är att det skapas energi hos mig när öppenheten formuleras. Det säger mig att jag mår bra av den. Jag tror att det gäller för andra också.

Jag vill gärna ha dina tankar om politisk öppenhet och dess gränser.

Sture Nord försvarar inte en man - en röst

Sture Nord, TCOs ordförande överger principen - en man en röst. Rösträttsrörelsen hade en gång som slagord "en man en röst ett gevär". Socialdemokraterna tryckte på tungt för att öka rösträtten till att gälla alla. Detta var i början av 1900-talet var det bara cirka 8% av den manliga befolkningen som hade rösträtt. Nu är det 2000-tal och den principen gäller tydligen inte, enligt Nord.

I en debattartikel på politikerbloggen pekar jag på att fackföreningarna har avskaffat allmän rösträtt i den egna organisationen. De har infört ett speciellt pensionärsmedlemsskap. I fackföreningen Unionen innebär detta att pensionärer enbart har förslagsrätt och inte rösträtt.

I SKTF innebär det också ett B-medlemskap utan möjlighet till verkligt inflytande. Pensionärer är t.ex inte valbara till förtroendeuppdrag. I andra sammanhang talar SKTF om social ekonomi (dvs arbete som inför inom ramen för t.ex ideella- eller, kooperativa organisationer). Det som gäller för arbetsgivarna gäller tydligen inte internt, enligt SKTF.

Med sämre ekonomi och svårt med aktiviteten är det underligt att pensionärerna inte får aktivera sig. De skulle kunna bidra. I stället för anställda skulle pensionärerna kunna bidra ideellt om de fick. Förbunden går också miste om de äldres erfarenhet och kompetens. Genom bestämmelser skapa man ett "brain-drain".

TCOs ordförande försvarar ordningen i en kommentar till min artikel. Han säger" Alla som arbetar inom ett fackförbunds verksamhetsområde är välkomna som aktiva, fullbetalande medlemmar, med rättigheter som alla andra. Däremot finns i flera förbund särskilda pensionärsverksamheter, som de pensionerade medlemmarna själva driver. Den verksamheten gäller inte löner och villkor eller arbetstider på jobbet. Vi är intresseorganisationer, där den vägledande principen är att medlemmar som berörs också ska bestämma om sina villkor genom avtal etc. Det kallas demokrati"

Sture Nord talar om pensionärsverksamheten och påstår att den är skild från förbundens verksamhet. Det stämmer inte. Pensionärsmedlemmarna arrangerar dem inom förbundens ram. Det är en integrerad del av många TCO förbunds verksamhet.

Han säger vidare att den verksamheten inte gäller löser och villkor eller arbetstider. Vem avgör vad en medlem ska få ha rösträtt om. Är det Sture Nord? Så borde i vart fall inte vara. Genom detta uttalande kringskär han pensionärerna ännu mer. Han påstår faktiskt att pensionärerna inte har yttranderätt i vissa frågor. Det kan man knappast kalla demokratiskt. Får de ha åsikter om pensioner? Får de åsikter om pensionsålder? Får de ha åsikter om pensionsavtal?

Sture Nord bortser från den grundläggande principen för ett samhälle eller en organisation. Det är principen en man (eller kvinna) - en röst. Denna grundläggande princip skapar det demokratiska samhället eller den demokratiska organisationen. Oavsett hur stor eller liten avgift man betalt. Nord kanske menar att de som betalar högre skatt ska ha fler röster i riksdagsvalet.

Sture Nord måste välja fot. Antingen har pensionärmedlemmarna samma rättigheter som andra medlemmar eller också får man avskaffa pensionärsmedlemsskapet. Då följer man upp rösträttsrörelsens gamla principer. Då står Sture upp för gamla ideal.

Jag kan inte se det på något annat sätt än att han är påkommen med hela handen i syltburken.

Jag försöker inte partipolitisera. Jag försöker försvara värden som jag trodde var demokratiskt allmängods. Så är det uppenbarligen inte för Nord. Annars får TCO förbunden sluta med att inkludera pensionärsmedlemmarna i medlemstalen. Det är falsk marknadsföring.

Det är enda sättet att återskapa demokratin i facket.

Undrar vad liberala debattörer som Johan Ingerö, Henrik Alexandersson eller Johan Norberg tycker om åldersdiskriminering?

FRA lagen möjlig därför att partierna förlorat känselspröten

FRA debatten har av naturliga skäl fokuserat på effekterna av lagen. 

Många lysande och briljanta inlägga har gjorts. Några som kan nämnas i mängden är:  Mark Klamberg, Henrik Alexandersson, Oscar Schwarz, Per Ankersjö, Magnus Andersson, Rosetta Sten och många fler.

Få har ställt sig frågan hur kunde det bli så här. En av förklaringarna tycker jag verkar ligga i att den representativa demokratin har devalverats kraftigt sedan slutet på 1960 talet. Enligt SCB var antalet medlemmar i de politiska partierna 13% av befolkningen 1968. År 2000 hade denna siffra sjunkit till 7% av befolkningen över 16 år.  Enligt siffror som Svt publicerade i maj har denna utveckling fortsatt. 2007 var siffran enligt Svt nere i 3,9%. 

Om utvecklingen fortsätter lämnar den siste centerpartisten partiet år 2015. Den siste socialdemokraten stänger dörren 2016. Folkpartisterna stänger 2024 och år 2021 har den siste moderaten lämnat partiet. 

Så blir det naturligtvis inte. Medlemsminskningen kommer att plana ut på en låg nivå. Däremot händer det något med den representativa demokratin. Om partierna representerar 13% av befolkningen finns 13 medlemmar på hundra medborgare som kan fånga upp stämningar och föra vidare till partiet. I dag när det är under 4 av 100 blir det svårare.

 

I praktiken blir de här siffrorna ännu mer alarmerande eftersom de aktiva om man följer SCBs statistik borde ligga på ungefär hälften. I dag finns det i snitt under 2 personer per 100 som kan fånga in stämningar och strömningar. Felkällorna blir mycket större då. 

Kanske de aktiva medlemmarnas motståndet ökar mot att ta reda på vad människor tycker. Man avstår från att ställa de naturliga frågorna. En möjlighet är att detta bygger på rädsla. Vad ska folk tro om jag frågar?

Den representativa demokratins grundvalar håller sakta men säkert på att erodera. De politiska partierna representerar inte längre folket. De representerar i allt större utsträckning sig själva och har ett egenintresse i att försvara sin maktposition. Det finns en risk att partierna går från att lyssna till att argumentera för dåliga politiska beslut. 

När representativiteten sviktar ökar risken för att lagar som FRA lagen läggs på riksdagens bord. De hamnar där eftersom partierna förlorat förmågan att gå i takt med väljarna. De har förlorat känselspröten. Med det har partierna förlorat mycket av sin legitimitet.

Det är en allvarlig diagnos på en ett land som kallar sig demokrati.

Läs gärna Johan Westerholm, som skriver på Arvid Falk om folkrörelserna och partierna

Motormännen på vinglig färd

Att köra bil är en typ av ledarskap. Egentligen ett ganska komplext ledarskap för du ska hela tiden samverka med nya och okända. Till på köpet pågår detta kontinuerligt.
Att leda en folkrörelse som har trafiken och bilen som fokus är säkert inte lätt.

Trots detta måste man ställa sig frågan vad som pågår i folkrörelsen, Motormännen. Motormännen har enligt egna uppgifter ca 125.000 medlemmar i 37 lokalklubbar.

Föreningen har ett huvudkontor i Stockholm som leds av en vd vid namn Maria Spetz.
Sedan hon tillträdde har mycket hänt. Det mesta av det som hänt skapar frågetecken. I en intern klimatundersökning som publicerades ett år efter hennes tillträde visades på ett mycket stort missnöje med "arbetsklimatet".

Det pågår en chefs- och nyckelmedarkarusell där 4 jurister, en ekonomichef, en chefen för medlemsservice, en marknadschef och två vdar för det egna testcentret har försvunnit.

Folk som tvingats bort från sina befattningar i Motormännen vill helst inte tala. De är rädda.
Det man talar om är dock att ledarskapet inte fungerar. Ledarskapet är auktoritärt, kontrollerande och odemokratiskt. En folkrörelse måste ledas demokratiskt och tillitsfullt annars förlorar den sin trovärdighet.

Det verkar som om Motormännens ledarskap håller på att köra i diket

Skärpning SKTF

Att facket brottas med sjunkande medlemstal är ett välkänt faktum som vi har tagit upp tidigare.

Jag läser att ett av förbunden SKTF (Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund) ska ha förbundsmöte i början av september i år. När jag går igenom handlingar och gör lite förfrågningar till förbundet får jag några intressanta informationer.

Man får inte vara aktiv längre än ett år efter man fyllt 67 år. Det innebär att man betalar en avgift till en organisation som ska tillvarata ens intressen, men själv har man förlorat sin möjlighet till inflytande eftersom man har en viss ålder och bara därför. 

Den första invändningen är att man på SKFT inte är smart. Allt fler över 67 år kommer att arbeta, i formella anställningar och under andra former. Vi kommer att se en utveckling med människor som jobbar en bra bit över 70 år och de kommer att vara viktiga för samhället. Vi vet ju att de äldre blir fler och fler och friskare och friskare. Dessa människor måste kunna påverkar sitt fack. Dessa människor kommer att hitta ett fack som ger dem rättigheter. 

En annan invändning är att det är åldersdiskriminering.

Fokus verkar ligga på unga och akademiskt utbildade. Man får tanken att förbundsledningen är rädd att dessa ska skrämmas bort av de äldre. Jag tror inte det.  Jag tror att det ser ut precis tvärt om.

Fackliga organisationer som kritiserar arbetsgivare för allehanda former av diskriminering måste först sopa rent framför egen dörr. En facklig organisation måste för att vara trovärdig vara demokratisk. Det innebär att alla medlemmar oavsett ålder kan påverka och vara valbara till förtroendeuppdrag. 

Demokratins processer

Dagens Industri intervjuar Robert Weil i sitt fredagsnummer.

I dag är han en väletablerad kapitalist. Under åttiotalet risktagare och berömd för att

med kikare från sitt kontor sett en presentation av ett företagsövertagande i ett annat kontor.

Presentationen var bra så hans bolag la ett bud före det andra bolaget som var ett storbolag.

Weil gjorde en bra hacka på affären. Detta om något av historien. En riktig framgångssaga.

Han gör som många andra förmögna. Han samlar konst och stöttar "konstmusik".

Det som skiljer honom är att han i själ och hjärta är engagerad. Han är nyfiken.

I intervjun talat han om känslan av att delta i "processerna" inför en utställning. Han har en vision och naturligtvis ett kunnande i sitt kulturella engagemang. Det kommer inifrån. På ett sätt blir han därför inte ytlig och kommersiell även om han är affärsmässig.

Han ser klyftorna mellan fattig och rik öka i samhället och ser att han har ett ansvar som förmögen. Grunden i ansvaret verkar han definiera som att skydda "demokratins sköra tråd".

Ekonomisk utveckling kan under kortare perioder ske snabbare utan demokrati, tragiskt nog.

Långsiktig och hållbar ekonomisk utveckling kräver demokrati. 

Demokrati är inte något som är en gång givet och alltid finns där. Den måste bli en del av mig själv, på samma sätt som etiken måste vara det för att vara levande. Demokratin kräver goda processer. I det sammanhanget utbrast Winston Churchill att "demokrati är ett dåligt sätt att styra, problemet är bara att det inte finns något bättre system". Processerna sker allt mer över nätet i forum och genom bloggar. Genom nätet skapades processen runt FRA-lagen och civilkuragelagen under sommaren.

Nätet är bra, men det ersätter aldrig de personliga mötet som skapar personliga processer som är demokratins livsluft. I flera Alliansstyrda kommuner i Stockholms län ser vi försämrade demokratiska processer. Vi kan därför säga att demokratin har minskat. Någon invänder att på sina håll var det lika dant under socialdemokraterna. Det är sant och lika förkastligt.

Vi har alla ett ansvar att hålla den demokratiska andan levande inom oss själva och ta ansvar för den i våra sammanhang, stora som små. Politik är alldeles för allvarligt för att helt överlåtas till politiker. Levande demokrati kommer inifrån. Demokratin är nyfiken.