Almedalsveckan, några axplock

Partiledartalen i Almedalen har hittills varit fyra till antalet; Jimmy Åkesson, Åsa Romson, Fredrik Reinfeldt och Jonas Sjöstedt.  Nu är det halvtid i Almedalen 2012, länk. Ingen av partiledarna har övertygat retoriskt.
Den som klarat sig sämst i denna gren är definitivt Åsa Romson. Talet var ett verkligt bottennapp. Det var tafatt och utan riktig närvaro

Jonas Sjöstedt talade om allt som skulle förändras och vridas åt vänster, länk. Samtidigt är det Fredrik Reinfeldt som flyttat spelplanen vänster ut. Att vänstersympatisörer känner sig allt mer hemma i Svensk politik är lätt att förstå.

Frågan är vart liberaler och traditionella moderata väljare ska finna sin hemvist. För dessa finns lite att hämta i svensk politik just nu. Åkesson och hans invandrarfientlighet attraherar inte dessa väljare. Det är andra grupper han flörtar med. Dessutom är och förblir sverigedemokraterna utanför politikens kraftcentrum. Tursamt nog vill bloggen understryka. Den nödvändiga värnskattesänkningen låter till exempel vänta på sig.

Reinfeldt var innehållsmässigt en kombination av Tage Erlander och Marco Polo, fast resan skedde helt inom Sveriges gränser. Hans tal var på gränsen till självgodheten.
Fredrik Reinfeldt kan bättre och framförallt, om han ska sitta kvar som Sveriges statsminister måste han mobilisera moderata kärnväljare.
Taktiken bakom talet är lätt att förstå. Nu är politik mer än taktik och det misstaget är det viktigt att inte göra.

I praktisk politik verkar radarparet Borg-Reinfeldt ha fokus på EU. Att stoppa nya konstruktioner för att låta andra betala för Spanien, Italien och Grekland är i sig lovvärt. Frågan är bara om det räcker för att vinna valet 2014?

De enkla lösningarna presenterades inte elegant under veckan, av vare sig Jimmy Åkesson eller Jonas Sjöstedt. I stället upprepades mantrat: invandrare respektive kapitalet kondenserat som riskkapitalet. Här fanns all ondskas uppkomst meddelade man.

Båda dessa partiers förslag innebär betydande ekonomisk tillbakagång, kanske katastrof. Välståndet i Sverige kommer att minska rejält om någon av sverigedemokraterna eller vänstern får makt och inflytande.
Det börjar bli dags att pedagogiskt förklara de förödande konsekvenserna av dessa partiers politik.

Miljöpartiet verkar ha förlorat gnistan. Känslan man fick var att framgångståget miljöpartiet har stannat. Det verkar saknas energi.

Veckans hittills mest lyckade toppolitiker är Anders Borg, länk. Han har varit väl värd att lyssna på-

Åkesson i Almedalen

'Almedalsveckan har rullat igång igen, länk.
Den här gången inleder Sverigedemokraterna.

Att partiet inleder veckan visar också att man kommit in i politikens finrum. Det blir allt svårare och svårare att negligera partiet. Strategin med att isolera partiet verkar ersättas av något annat. Inte tydligt, men sakta men säkert.

Å andra sidan kan man an fråga sig varför det gamla kommunistpartiet, vänstern är mera rumsrent än sverigedemokraterna. Politiskt står de båda två partier för  en stor andel oacceptabla lösningar på samhällsproblemen. Detta underlåter man att tala om. Varför är vänster mer acceptabelt än höger?

I stället borde vi vara konsekventa och avvisa både  invandrarfientlig höger och vänstern. Inte genom att avstå från att hälsa på dem eller att mer eller mindre mobba dem. I stället ska vi ta debatten med dem. Det är viktigt att vi visar på de logiska och faktamässiga förutsättningarna för de oacceptabla förslagen.

Sverigedemokraternas lösning på Sveriges problem är att radikalt minska invandringen. Detta är självklart både obehagligt, felaktigt och förkastligt.

Vänsterns obehagliga, felaktiga och förskastliga samhällssyn innebär högre skatter för företag och högre inkomsttagare, gärna i kombination med större statlig inblandning i näringslivet. I sin yttersta konsekvens innebär vänsterns förslag ren konfiskation.

Båda de populistika inriktningarna måste bemötas och förslagen, lösningarna måste också bemötas. De är den enda långsiktiga lösningen. 10-12% av befolkningen befinner sig på de populistiska positionerna på invandrarfientlighöger och vänsterkanten.

Samtidigt måste man inse att ett parti vars grundläggande värderingar inte går att dela kan komma med förslag som är värda att pröva.

EU-skepticismen i sig är en sådan fråga, länk. I vart fall når det gäller utvidgandet till en gemensam valuta. Politikens förmåga att lösa problem har sin begränsningar. Det har Euroäventyret visat.

Farliga män, som Åkesson och Sjöstedt ska bemötas och man ska inte göra åtskillnad mellan dessa inriktningar i behandlingen av dem. De är oacceptabla var och en på sitt sätt.

Partiledaredebatten i går

Så möttes de då.
Det är svårt att säga om man ska brista ut i äntligen, med de debatterade.
Reinfeldt, länk, länk vs Löfven var vad saken gällde i går.

Debatten lär inte har frälst så många nya. Inga konkreta besked från Löfven. I stället höll han sig på sin planhalva. Det som möjligen oroade var att Reinfeldt i attityd påminde en del om Göran Persson inför 2006 års val. Antydningar till att vara lite för mer och överlägsen, mästrande kan ha retat en del.
Reinfeldt får inte bli "Buffel-Reinfeldt". Då är loppet kört för honom.

De övriga borgerliga partierna och miljöpartiet blev statister.
Jimmy Åkesson dök upp gång efter annan om menade att invandringen var all ondskas uppkomst. På samma sätt menade Jonas Sjöstedt att det privata näringslivet är all ondskas uppkomst. Ingen av dessa två framstod med någon trovärdighet, utom möjligen för de redan frälsta.

Rent retoriskt var Jan Björklund underhållande, men mer som en bakgrund till de "två stora".

Det enda som stod klart var att det finns ett oppositionsparti värt namnet igen.