Mediebaroner och bildirektörer i samma båt

Att papperstidningens kris är en generationskris visste vi. Faktum är att de ändrade läs- och konsumtionsvanorna för media var väl kända redan i slutet av 1990 talet. Ändå gjorde man nästan ingeting för att möta de förändrade mönstren. Den tekniska utvecklingen gjorde sitt för att rita om mediekartan. Prenumeranter på papperstidningar tenderar allt mera att bli om inte en nära döden upplevelse så en sorts pensionärsförening.

Det började med att yngre hoppade till den tidning där man fick till lägst pris och använda text TV. Nu är det är nätet som är informationskällan för dem som är födda 1970 och yngre. Nättidningar, siter och sociala medier presenterar nyheterna och bär allt mer reklambudskapen, länk. Det gör inte längre papperstidningen.

Kommentarer och fördjupningar läser man fortfarande i pappersform även om tekniken även här ändrar mönstren. Det viktigaste för medielandskapet är att konsumenten är beredd att betala för innehållet här. Så är det inte med nyheterna.

Tidningsföretagen ändrar trots detta inte affärsmodellerna. De fortsätter att producera tidningar som i allt väsentligt ser lika dana ut som för 10-15 år sedan. Än värre som ingen vill ha, vare sig annonsörer eller läsare. I stället ropar man på publicistiskt statligt omställningsstöd. Brösttoner som att "annars hotas demokratin hörs". Sanningen är en annan. Man är för lite förändringsbenägen och innovativ från medieföretagens sida. Dessutom verkar man inte se att ett paradigmskifte som detta kräver risktagande.

Det som kanske är mindre känt är att bilindustrin börjar få en parallell utveckling med mediedinosaurerna. Bilen har sedan minst mitten på 1900 talet var statussymbolen nummer ett. Bilindustrin har tjänat de pengar som är möjligt på denna trend.

Nu kommer en gerationsutmaning även för bilindustrin. Krisen är alltså inte bara konjunkturbetonad. Den yngre generationen ser inte bilen längre som en statussymbol. Det är inte ens en självklarhet att ta ett körkort. I stället får vi en allt starkare urbaniseringstrend bland yngre.

Centralt i städer är bilar i vägen. De är dyra att förvara. Nya modeller för att använda bilen går från att vara marginalföreteelser till att bli "mainstream". Ett sådant exempel är bilpoolerna. Bilar blir transportredskap med lägre status än avancerade mobiler och olika former av portabla datorer. Det skapar ytterligare marknad för billigare bilar från framförallt Korea och Kina.

Bilbolagsdirektörerna är i allt väsentligt tekniker, ingenjörer som kommer från en helt annan generationskultur. De verkar inte se trenden. Generationshotet mot den Europeeiska bilindustrin börjar bli tydligt,
I första läget är det mellanprisbilar utan tydlig identitet som berörs.
I ett längre perspektiv kommer dessa trender även att nå premiumsegementet.

Att bildirektörer ropar på stadsstöd för att lösa sina problem är vi vana vid. Frågan är bara vilka argument man kommer att använda denna gång?

Andra medier: SvD, Dagens Media, Dagens Industri, Affärsvärlden

Papperstidningen kris: dags för mera presstöd?

Ett ledarstick i Aftonbladet förvånar, länk. Problemet som målas upp i denna ledare av Karin Pettersson är tidningsmediernas kris. Lösningen däremot är mycket förvånande. Det krävs mera presstöd.
Att en tidning, på ledarplats i en börsnoterad koncern med norska och amerikanska ägare förespråkar detta är minst sagt underligt.

Papperstidningen försvinner långsamt bort. Det är mycket en generationsfråga. Äldre läser papper. Yngre läser på nätet. Personer som är födda i slutet av 1970 talet har svårt att förstå papperstidningens fördelar. Det är nätet som gäller. Samtidigt blir den långsamma döden för papperstidningen ett ekonomiskt problem för de etablerade tidningarna. Om intäkterna på nätet är en femtedel, en tiondel eller en tjugofemtedel vilket en del hävdar är en akademisk fråga. Det går inte längre att göra tidning i dag som för fem eller tio år sedan. Kostnaderna är för höga. I detta läge menar Karin Pettersson att det krävs statligt stöd, presstöd. I annat fall kommer den tredje statsmakten att försvinna, menar hon.

Tidningar i vilken form de än befinner sig har högst trovärdighet som oberoende. Presstödet är en väg att inte vara oberoende. Därför är det tidningarnas eget ansvar att finna affärsmodeller som fungerar. Papperstidningsbranschen kommer att vara en krisbransch under lång tid. Den som däremot kombinerar rätt innehåll och distributionsform med rätt bemanning kommer att vara en vinnare på mediemarknaden. Det kan aldrig staten göra. 

En stilla duns, ett eko bara från förr?

Olika tider har vissa kännetecknande ljud. För dem som vuxit upp på 60 och 70 talen finns ett som bloggen särskilt minns och det tidningsbudets.
-Alltid för tidigt när man ville sova och alltid för sent när man ville läsa.
Dunsen på golvet eller bilen med bilradion på högsta volym utanför.
Tidningsbudet eller tidningsutbäraren hade sin självklara roll i samhället. Han eller hon var kulturbärare i många avseenden.

Det började med CNN och en man som hette Turner. 1991 visade kanalen hur snabb en TV kanal kunde vara att förmedla nyheter. Numera spelade det ingen roll var i världen det skedde. Att kanalen funnits sedan 1980 talet har de flesta glömt. Här började en ny kultur som på sikt kunde hota tidningsbudet.

Sedan kom tidningen metro, i vart fall i Stockholmstrakten. Första gången var den 14 februari 1995. Det var ett än tydligare hot mot den härskande kulturen.
Man kunde faktiskt läsa tidningen utan att få den hem i lådan.

Ytterligare ett antal år senare kom nätet och till slut, bloggarna. Det var inte längre självklart att journalisterna var först med nyheterna. Andra kunde vara snabbare.

Papperstidningens död har det talats om de senaste 20 åren.
Den har levt och överlevt. Precis som hotet om vargen som aldrig kommer tas byn på sängen när den verkligen dyker upp.

Svenska Dagbladet visade häromveckan att papperstidningen, i vart fall, den nyhetsförmedlande riskerar att vara inne i en dödskamp. Nätet vinner.
Svenskan konkurrerar ut DN på nätet. Intäkter från tidningen slussas över till nätet. Problemet är bara att intäkterna på nätet är 10% av vad de var i papperstidningen.

Nu kommer Svenskan snart att vara utan egen sportredaktion.
Kulturdelen flyttar in hos nyheterna, länk.
Näringslivsdelen lever kvar, men med nätet som mer av fokus. Detta är andra neddragningen på Svenskan med 20- 25% på mindre än 2 år, länk, länk.

Tidningens vinst i år verkar vara lika med presstödet. Som i sin tur ständigt minskas och det är väl i och för sig riktigt. Inom något år lär inte Svenskan vara en sjudagarstidning.
-Frågan är hur många dagar i veckan den kommer att ges ut?
En tjockare tidning till helgen lär det bli. Sedan är det mer en frågesport om vilka dagar som försvinner.

Att DN kommer att vara tvungen till neddragningar är också klart. Mer av synergier mellan Expressen och DN måste plockas fram. Chefredaktören som president i egen republik kommer att försvinna även hos Bonniers. Kanske Sydsvenskan hinner före med nästa stora förändring?

Det finn anledning att vara en smula nostalgisk. Tidningsbudet lär snart vara utrotningshotat. Däremot finns det all anledning att acceptera och faktiskt glädjas över utvecklingen på medieområdet. Konsumenterna och läsarna är vinnarna. Det har blivit mer och bättre nyhetsförmedling och djupare analyser genom den tekniska utvecklingen.

Om 50 år minns ingen ljudet av tidningen i lådan eller motorljudet från tidningsbudet. 

Några reflektioner om gammelmedia och Almedalen

Svenska Dagbladet ställer fenomenet Almedalen i politiken mot väggen, länk.
Naturligtvis kan man diskutera om Almedalsveckan är bra eller dålig.

Uppenbarligen anser allt fler organisationer, företag och myndigheter, länk att veckan spelar roll.
En ny rekordnotering på cirka 1.750 seminarier talar sitt tydliga språk. Att 17.000 personer beräknas vara med på veckan visar också på att det finns ett behov.
Måhända är detta behov mera kommersiellt än demokratiskt formulerat.

Att problematisera Almedalsveckan är viktigt.
Den visar tydligast av alla arrangemang i Sverige hur nära medier och beslutfattare befinner sig.
Skandalen som Storbritannien upplever och som sakta men säkert avslöjas kring familjen Murdoch visar på många obehaglia aspekter i samvaron.
Det finns många orsaker till varför utvecklingen gick överstyr. Traditionen för den engelska tabloiderna var en viktig faktor.

En annan som uppmärksammats mindre var att papperstidningen sakta men säkert förtvinar. I ett sådant läge bli tröskeln allt lägre för att journalistiskt gå över gränserna till det moraliskt acceptabla. Detta är situationen även i Sverige. Sannolikt kommer vi att se skandaler här som visar på att journalistiken är beredd att gå över gränserna för att tjäna pengar å sina allt mer pressade ägare.

Tidningsframställning är inte längre någon lönsam verksamhet.
Murdoch inser det och delar upp sin koncern. Papperstidningarna för sig och delarna som har potential för sig. Nästa steg blir att knoppa av papperstidningarna.
Bonniers i Sverige håller sakta men säkert på att dra sig bort från dagstidningsmarknaden. Under 2011 omsatte deras morgontidningar för 3,4 miljarder kronor och tjänade blygsamma 85 miljoner kronor, en resultatminskning med 27% jämfört med året dessförinnan.
Under 2011 sålde Bonnier också de sista av sina regionala morgontidningar.

I Göteborg som numera är papperstidningens svenska Mecka, delar familjen Hjörne upp sitt ägande. Huvuddelen samlas i det lilla bolaget Skäreleja AB, som numera kontrollerar 46% av kapitalet och 53% av rösterna i Sveriges störstad papperstidningskoncern, Stampen.
I årsredovisningen för 2011 förklaras detta med orden: "Orsaken till transaktion är att huvudägaren, familjen Peter Hjörne, velat deal upp aktieinnehaven i olika bolag beroende på syftet med innehaven."

Peter Hjörne behåller privat en cirka 21% av röster och kapital.  I Skäreleja är vinsten på 20,3 miljoner kronor. Av den delas 18,6 miljoner ut till aktieägarna.
Stampen omsatte 2011: 5,6 miljarder kronor och tjänade 298 miljoner efter skatt. Man hade en balansomslutning på 6 miljarder, efter försäljningen av sitt tidningshus i Göteborg.
Marginalerna är små även här och avkastningen är blygsam.
Om man hittar en internationell aktör som är beredd att köpa kommer man sannolikt att sälja. Problemet just nu är finansieringen.

I en marknad som denna måste någon granska granskarna. Här ligger problemet i Almedalen precis som i Stobrittanien. Denna granskare finns knappast.

Om 10 år är dagstidningen mycket mer en nätbaserad produkt. Kanske finns pappersutgåvan kvar i något utförande, som en helgtidning, t.ex. I stället kommer kommenterande magasin att kunna finnas kvar och få en blomstringstid för att i det längre perspektivet tyna bort. Några granskare av granskarna lär vi inte hitta då heller. Utmaningen kommer att vara densamma. Journalistik kräver en moralisk, etisk kompass. För att den inte ska riskera sättas ur spel krävs ekonomiska marginaler. I dag finns de knappast i papperstidningsbranschen.

Almedalen kommer att finnas kvar.
Fortfarande finns ett visst utrymme för att växa, markligt nog får man nog säga. Händelser som Almedalsveckan under nyhetstorkans juli, lär media, i vilken form den nu kommer att finna i, att vårdas ömt. Detta med sina stora fel och tillgångar.

Andra länkar: Martin Moberg,  JMW, HAX, Peter Andersson, Martin Moberg, Maria Abrahamsson Mikael Andersson, Mary X Jensen, SVT, SR, Anna Troberg