I en artikel i Washingtonpost är man närmast förvånad över hur man ser på de båda kombattanterna i presidentvalet, länk utanför USA.
Europeerna har tydligt Obama som favorit i presidentvalet. Det väcker närmast distanserad munterhet i Washington Post att man nu även i resten av världen har upptäckt att det inte är en självklarhet att Obama återväljs som president.
Sedan är det en akademisk fråga om Mitt Romney leder stort, som Gallup hävdar eller om det är ett extremt jämnt lopp, som de andra opinionsundersökningsföretagen hävdar.
Nattens debatt, länk, länk, länk, länk, länk, länk skulle vara enkel för varje sittande president.
Normalt ska denne vinna stort när det gäller utrikespolitik. Samtidigt ska man ha klart för sig att i de allra flesta val vinner man inte presidentposten på sin utrikespolitik.
Obama gjorde sitt jobb, men knappast mer.
Han visade på resultat och strategi. Den sittande presidenten försökte provocera fram grodor ur Romneys mun.
Mitt Romney å sin sida gjorde det förväntande och lite mer. Fortfarande förmodligen inte som vinnare. Mitt Romney agerade statsmannalikt, lugnt.
Sannolikt var nattens debatt en seger på marginalen för Obama.
Det är en analysernas paradox som ställdes mot varandra. Bush-erans terroristskräck manifesterad av Obama och inte utmanaren. Mot detta ställdes en mera komplex politisk bild skisserad av Romney.
Där fanns inte bara en fiende utan flera. Ryssland framställdes till exempel som ett hot.
Kanske är detta er mera framsynt analys än ett nervöst tittande bakåt.
I vart fall tvekade inte Obama att ta en lättköpt och kanske dyrköpt poäng här.
Frågan är om nattens knappa seger räcker för Obama?
Normalt ska en sittande president enkelt väljas om ganska lätt. Totalt har enbart fyra presidenter förlorat en omvalskampanj. I modern tid har det varit Jimmy Carter, 1980 och Georg H.W. Bush 1992 Mycket talar för att Obama verkligen kommer att förlora 2012 år val, länk.
Obama har som få andra amerikanska presidenter delat en nation. Han har flyttat det politiska fokusen kraftigt åt vänster, sett i ett amerikanskt perspektiv. Samtidigt har han presterat lite och pratat desto mer.
Romney å andra sidan är en märklig kandidat.
Inte på något sätt förstahandsvalet. Faktiskt inte för någon. Han är i stället en sorts "andrahandskandidat" som accepteras av alla. Romney tillför han något nytt eller möjligen nygammalt i politiken. En näringslivstopp som presterat resultat både i näringslivet och i det offentliga. Republikanerna själva hade säkert velat ha en mera utpräglat konservativ man. Det fick man inte. I stället får man en kandidat i den politiska mittfåra.
Fokus kommer att bli på det som är USAs stora utmaning. Den galopperande offentliga skuldsättningen. Mycket talar för att Romney och förmodligen enbart han är mogen den uppgiften.
Kampanjer gäller sakfrågor. Det som fäller avgörandet är dock framtoningen. Här är Obama hittills den stora förloraren. Romney har klarat att tona fram sig och sin familj som solid. Det kan fälla avgörandet när USA slutligen går till val i november.
Europeerna har tydligt Obama som favorit i presidentvalet. Det väcker närmast distanserad munterhet i Washington Post att man nu även i resten av världen har upptäckt att det inte är en självklarhet att Obama återväljs som president.
Sedan är det en akademisk fråga om Mitt Romney leder stort, som Gallup hävdar eller om det är ett extremt jämnt lopp, som de andra opinionsundersökningsföretagen hävdar.
Nattens debatt, länk, länk, länk, länk, länk, länk skulle vara enkel för varje sittande president.
Normalt ska denne vinna stort när det gäller utrikespolitik. Samtidigt ska man ha klart för sig att i de allra flesta val vinner man inte presidentposten på sin utrikespolitik.
Obama gjorde sitt jobb, men knappast mer.
Han visade på resultat och strategi. Den sittande presidenten försökte provocera fram grodor ur Romneys mun.
Mitt Romney å sin sida gjorde det förväntande och lite mer. Fortfarande förmodligen inte som vinnare. Mitt Romney agerade statsmannalikt, lugnt.
Sannolikt var nattens debatt en seger på marginalen för Obama.
Det är en analysernas paradox som ställdes mot varandra. Bush-erans terroristskräck manifesterad av Obama och inte utmanaren. Mot detta ställdes en mera komplex politisk bild skisserad av Romney.
Där fanns inte bara en fiende utan flera. Ryssland framställdes till exempel som ett hot.
Kanske är detta er mera framsynt analys än ett nervöst tittande bakåt.
I vart fall tvekade inte Obama att ta en lättköpt och kanske dyrköpt poäng här.
Frågan är om nattens knappa seger räcker för Obama?
Normalt ska en sittande president enkelt väljas om ganska lätt. Totalt har enbart fyra presidenter förlorat en omvalskampanj. I modern tid har det varit Jimmy Carter, 1980 och Georg H.W. Bush 1992 Mycket talar för att Obama verkligen kommer att förlora 2012 år val, länk.
Obama har som få andra amerikanska presidenter delat en nation. Han har flyttat det politiska fokusen kraftigt åt vänster, sett i ett amerikanskt perspektiv. Samtidigt har han presterat lite och pratat desto mer.
Romney å andra sidan är en märklig kandidat.
Inte på något sätt förstahandsvalet. Faktiskt inte för någon. Han är i stället en sorts "andrahandskandidat" som accepteras av alla. Romney tillför han något nytt eller möjligen nygammalt i politiken. En näringslivstopp som presterat resultat både i näringslivet och i det offentliga. Republikanerna själva hade säkert velat ha en mera utpräglat konservativ man. Det fick man inte. I stället får man en kandidat i den politiska mittfåra.
Fokus kommer att bli på det som är USAs stora utmaning. Den galopperande offentliga skuldsättningen. Mycket talar för att Romney och förmodligen enbart han är mogen den uppgiften.
Kampanjer gäller sakfrågor. Det som fäller avgörandet är dock framtoningen. Här är Obama hittills den stora förloraren. Romney har klarat att tona fram sig och sin familj som solid. Det kan fälla avgörandet när USA slutligen går till val i november.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar