Den liberale debattören Johan Norberg har bloggat om statligt företagande på sin blogg kopplad till tidningen metro, länk. I sin iver att tävla om vem som är mest socialdemokrat har nu även moderaterna anslutit sig som kramare av statliga företag. Den seriösa kritiken mot statligt företagande som sådant är närmast borta.
Erfarenheterna från Vattenfall förskräcker, länk.
97 miljarder kronor, kontant av svenska folkets pengar satsades idet holländska företaget Nuon. Baksmällan gör att Vattenfall måste spara, länk.
Mellan 20-30 miljarder kommer den misslyckade satsningen att kosta, kanske mer. Det är värt att notera att Nuon affären inte var en engångsföreteelse den var ett led i idén om att Vattenfall skulle internationaliseras.
Här kan man ställa frågan:
-Varför internationalisera statliga Vattenfall?
Det mest uppseendeväckande är att de politiker som godkänt beslutet antingen har tappat minnet eller verka fara med osanning, länk.
Det verkar ofta vara så att minnet hos en politiker är proportionell till beslutets framgång.
I samma sekund som ett beslut går från att vara bra till dåligt verkar en politikers minne närmast drabbas av en sorts mental hårddiskkrasch.
När det gäller populära beslut verkar det inte finnas några risker för minnesluckor.
När det gäller Vattenfall är sanningen är att den tidigare vd Lars G. Josefsson sällan eller aldrig utmanades av politiken. Maud Olofsson, de övriga av Alliansens partiledare och socialdemokraterna har uppträtt som vax i Josefssons armar. Han utsågs år 2000 till vd av statsminister Göran Persson. Internationalisering av Vattenfall var mer ett sätt att öka Josefssons egen personliga maktbas än att nå regeringars politiska mål eller avkastningskrav.
Risken för att personer som Josefsson får en allt för stor makt är relaterad till ett ägande som inte är tillräckligt affärsinriktat och som inte kan eller vågar vara tydligt. En Josefsson kan bara skapas i ett tjänstemannaföretag företrädesvis med staten som ägare.
Politiken är väljer ofta minsta motståndets lag som ägare. Det är sällan ett framgångsrecept.
Telias vidlyftiga och sannolikt olagliga affärer med diktaturstater förskräcker. Över två miljarder i mutor av skattepengar är självklart helt oacceptabelt.
Vattenfall har ett marknadsvärde på mellan 400-500 miljarder kronor. Det motsvarar lite under häften av den svenska statsskulden. Förra året avkastade detta bolag 3,8 miljarder. Det innebär blygsamma 1%.
Svenska staten ägde vid årsskiftet 2012/2013 1.614.513.748 aktier i Telia Sonera. Kursen per i slutet av januari år var 43,28. Det är cirka 70 miljarder kronor som finns i Telia av skattebetalarnas pengar. Under sista året har aktien backat lite över 6%.
Tillsammans representerar dessa innehav ett värde som motsvarar mer än hälften av den svenska statsskulden.
Den enkla frågan som Johan Norberg ställer är vilka pengar man är mest aktsam om.
-År det egna eller andras pengar. Tyvärr är det empiriskt baserade svaret enkelt. Det är de egna pengarna.
Staten som ägare i ett bland flera telecombolag framstår inte som logiskt grundad. I en tid när telefonin var analog och representerades av ett monopol fanns i alla fall en resonemangsmodell som för en hel del gick att förklara logiskt. I dag finn inga argument för staten som telecominvestor.
Vattenfall ska om bolaget ska vara statligt inte vara en internationell energiaktör. Man ska vara en aktör som maximalt driver verksamhet i Norden. Det mesta talar för att även Vattenfall ska säljas.
Statliga företag gynnar vare sig politiker eller skattebetalare.
Erfarenheterna från Vattenfall förskräcker, länk.
97 miljarder kronor, kontant av svenska folkets pengar satsades idet holländska företaget Nuon. Baksmällan gör att Vattenfall måste spara, länk.
Mellan 20-30 miljarder kommer den misslyckade satsningen att kosta, kanske mer. Det är värt att notera att Nuon affären inte var en engångsföreteelse den var ett led i idén om att Vattenfall skulle internationaliseras.
Här kan man ställa frågan:
-Varför internationalisera statliga Vattenfall?
Det mest uppseendeväckande är att de politiker som godkänt beslutet antingen har tappat minnet eller verka fara med osanning, länk.
Det verkar ofta vara så att minnet hos en politiker är proportionell till beslutets framgång.
I samma sekund som ett beslut går från att vara bra till dåligt verkar en politikers minne närmast drabbas av en sorts mental hårddiskkrasch.
När det gäller populära beslut verkar det inte finnas några risker för minnesluckor.
När det gäller Vattenfall är sanningen är att den tidigare vd Lars G. Josefsson sällan eller aldrig utmanades av politiken. Maud Olofsson, de övriga av Alliansens partiledare och socialdemokraterna har uppträtt som vax i Josefssons armar. Han utsågs år 2000 till vd av statsminister Göran Persson. Internationalisering av Vattenfall var mer ett sätt att öka Josefssons egen personliga maktbas än att nå regeringars politiska mål eller avkastningskrav.
Risken för att personer som Josefsson får en allt för stor makt är relaterad till ett ägande som inte är tillräckligt affärsinriktat och som inte kan eller vågar vara tydligt. En Josefsson kan bara skapas i ett tjänstemannaföretag företrädesvis med staten som ägare.
Politiken är väljer ofta minsta motståndets lag som ägare. Det är sällan ett framgångsrecept.
Telias vidlyftiga och sannolikt olagliga affärer med diktaturstater förskräcker. Över två miljarder i mutor av skattepengar är självklart helt oacceptabelt.
Vattenfall har ett marknadsvärde på mellan 400-500 miljarder kronor. Det motsvarar lite under häften av den svenska statsskulden. Förra året avkastade detta bolag 3,8 miljarder. Det innebär blygsamma 1%.
Svenska staten ägde vid årsskiftet 2012/2013 1.614.513.748 aktier i Telia Sonera. Kursen per i slutet av januari år var 43,28. Det är cirka 70 miljarder kronor som finns i Telia av skattebetalarnas pengar. Under sista året har aktien backat lite över 6%.
Tillsammans representerar dessa innehav ett värde som motsvarar mer än hälften av den svenska statsskulden.
Den enkla frågan som Johan Norberg ställer är vilka pengar man är mest aktsam om.
-År det egna eller andras pengar. Tyvärr är det empiriskt baserade svaret enkelt. Det är de egna pengarna.
Staten som ägare i ett bland flera telecombolag framstår inte som logiskt grundad. I en tid när telefonin var analog och representerades av ett monopol fanns i alla fall en resonemangsmodell som för en hel del gick att förklara logiskt. I dag finn inga argument för staten som telecominvestor.
Vattenfall ska om bolaget ska vara statligt inte vara en internationell energiaktör. Man ska vara en aktör som maximalt driver verksamhet i Norden. Det mesta talar för att även Vattenfall ska säljas.
Statliga företag gynnar vare sig politiker eller skattebetalare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar